exakt nu

i den här sekunden är jag lycklig. Efter en lång, skön smaskig påsk är jag hemma igen. Och för första gången på över fyra månader känns hemma som hemma. Jag har nämligen katterna med mig. Och allt är precis som det ska vara. Efter en svettig timme där vi tillsammans återupptäckt leksakslådan ( det är fortfarande samma boll, samma lavendelpåse och samma dunjackepälskant som är favoriterna) och busat, jagat och lekt har flickorna somnat. Snuff ligger i min famn på äkta bebismanér och Purris rasade ihop i locket till lådan. I natt kommer jag att sova gott. En katt i varje öra. Lycka. Trots att det inte är även med E i sängen så är den fullkomlig.

Ett litet aber finns där dock, de förbenade jävla fästingarna som tjejerna dragit på sig i Es trädgård. Och som det som ensamstående kattmänniska åligger mig att ta bort. Usch och blä. Läskiga kryp, fästingar. Men tjejerna är duktiga, ligger stilla i mitt knä när jag tar bort parasiterna ur deras pälsar.

Imorgon

ska jag åka och hämta hem mina pälsklingar. Som jag har saknat mina kattgull. Det kommer att bli en härlig påsk det här. Fyra lediga dagar med E, påskafton med L o. M, kattisarna ska vara hemma... Håller sig sen bara solen framme också så kan det inte bli bättre.