no more PJ´s, I promise!

Jag tror inte att jag behöver fler jamasar i år. Inte så att jag inte kan tänka mig fler, men 13 stycken känns som ett lagom antal. För nu. Så nu kan hela släkten dra en kollektiv suck av lättnad- jag vet att ni oroat er för mitt pyjamasberoende.

Numera lever jag ju ett liv iklädd vanliga kläder på dagarna. Och då blir inte pyjamasbehovet så stort. Men det är klart, skulle nån springa på en rosa pyjamas med får från Nick & Nora i storlek small så tages den tacksamt emot. (den jag så lyckosamt kom över på ebay i julas var på tok för stor) Hon är liksom inte så där jättestor den här tjejen, åtminstone inte så stor som hon tror.

Idas kvällsbok

Har precis läst "Linas kvällsbok". Typ bra. Typ skitrolig. Typ hög igenkänningsfaktor. men jag kunde typ också sparat 65 spänn och läst min egen dagbok.

Är så glad att jag inte är 15 längre. Eller 16 eller 19 eller ens 21. 25 är en riktigt läskig ålder. Jättegammalt typ. Men det gjorde ont att vara 16, 19 och 21. Det gör inte ont att vara 25. Det är mest roligt. Just nu är det som en enda lång gymnasieValborg i Stadsparken i Lund, så där som det är de första timmarna...när man är snygg,fräsch och rolig. När man kan välja och vraka mellan alla studenterna (alltså inte de som ska ta studenten, utan studenterna, de på universitetet) och hångla upp precis vem man vill. Innan man är ful,fet och full och ligger och spyr i en buske medan ens vänner torkar kräk och förklarar att man inte alls är ful och fet, bara full. Så är livet just nu. Lättsinnigt. Roligt. Solen skiner på mig fastän det regnar...

Helt nykter är jag nog inte, tror att jag är lite snyggare och lite smartare än vad jag egentligen är. Tror att hela världen ligger framför mina fötter och att jag kan få allt jag önskar mig. Så där som man känner, när man har sina tajtaste Levis jeans och håret är perfekt, solen skiner och man har druckit lagom för mycket cider.

Missförstå mig rätt nu. Jag fattar att det kan te sig totalt sjukt och vrickat och vridet att referera till en Valborg som ett ögonblick av frihet. Men den där tiden i gymnasiet...det där ögonblicket...när jag och Bästis raggade studenter....avancerade studenter som säkert var jättedödsgamla, typ kanske 21 *s* Det var nog det allra sista riktigt lättjefulla jag gjorde, innan allt bara blev ångest och ätstörningsmonster.

Så fri känner jag mig nu. Utan sprit i kroppen. Bara av att leva.
Och jag kan fortfarande få allt jag vill. Och det jag vill ha allra mest, det har jag redan.
Livet just nu är ett enda långt smörgåsbord, jag kan välja och vraka, plocka russinen ur kakan, både ha och äta den.

Livet är underbart.

Fast det irriterar mig att inte jag skrev Idas kvällsbok istället för Linas kvällsbok. Inte för att Emma Hambergs bok inte är bra, utan för att långt inne i mig bor det en liten mediehora. Eller långt in och långt in...tittar man med lupp så kikar hon ut genom höger öra och vinkar.

Till slutstationen

Jag har grubblat en del de senaste veckorna på det här med tillhörighet. Att känna att man hör hemma nånstans. Hur viktigt det är. 25-års festen för ett par helger sedan var ett slags closure. Städa ut det gamla för att göra plats för det nya. Att inte bära för länge på saker som man inte behöver, som tynger och äter energi.

Oroat mig har jag som vanligt gjort. Men förändring behöver ju inte vara negativt. Med facit i hand kan jag ju se att alla förändringar, allt jag varit med om de senaste åren i slutänden lett till positiva saker. När allt varit som värst och jag mått som sämst har jag inte kunnat se eller ens hoppas på att något skulle komma ur eländet.

Men nu...att jag "städat" bland mina bekantskaper, och bara bevarat de som är riktigt värdefulla, har gett mig massor av plats för nya. Även om utbildningen jag går inte är värd pengarna, så är allt det andra, alla nya människor den fört med sig ovärderligt.

Jag hoppas att några av dem kommer att följa med ända till slutstationen, på den här vingliga bussfärden som är mitt liv.

Veckorapport v. 25

Eller, så fort det blev söndag!

Veckorapport...en mycket bra uppfinning, fast det här blir av en annan karaktär en de som föräldrarna fick hem från skolan på lågstadiet.

Veckans låt är "Det var en gång en fågel" med Laser. En alldeles underbart meningslös låt. Och veckans present (eller månadens!) är absolut parfymen E. hade med sig från Spanien. Jag blev riktigt imponerad av min älskling. Han lyckades inte bara hitta en parfym som luktade gott på mig (och et är svårt att köpa till andra) utan dessutom prickade han in en riktigt god nyhet! (Stella In Two Peony) Nu luktar jag som en prinsessa, eller, om man ska tro bloggskvaller, som Gwyneth Paltrow! *s*


Däremot är jag inte det minsta imponerad av IKEAs nya påfund; numera ska man inte bara montera ihop sin lampa själv,man ska dessutom även göra elinstallationen. Dåligt IKEA. Dessutom farligt! Då betalar jag hellre en tjuga mer och får lampan med en kontakt!

What else? Två prov har veckan bjudit på. Det enda jag kan säga efter dessa läxförhör för dumskallar är att vuxenutbildning är ett skämt. Jag väntar fortfarande på att de "riktiga" proven ska dyka upp.

Fast å andra sidan bör jag väl vara tacksam över att något är lätt för mig. Det sägs att vi inte får större prövningar än vi kan hantera, men ibland undrar jag. En sak som är säker är i varje fall att familejn är det viktigaste som finns, och att "familje"liv är en mäkta svår konst att bemästra.

Det har varit en på alla sätt bra vecka. Saker faller på plats.

ordlös, kraftlös

ett tag hade jag så himla mycket att säga. Nu har jag inte lust att säga nåt. Tankarna snurrar runt som vanligt, men orden vill inte komma.

Var på 25-års fest hos A igår. 25 år är en läskig ålder och jag är glad att min egen dag gled obemärkt förbi.
Eller kanske är jag inte det ändå. Men en sådan dag ska firas med människor man älskar, tycker om och vill ha nära. Och just nu är det väldigt tunnsått med sådana i mitt liv. Och det är nog det som känns. Tråkigt. A & co. hör till en annan tid. Jag gömmer dem alla djupt inne i mitt hjärta, men det finns för mycket tid mellan oss för att det ska kännas rätt. Det är märkligt hur ett gäng så glada och härliga människor kan slita upp så många sår utan att vara medvetna om det.

Jag är trött idag. Ända in i själen. Plötsligt nockade tröttheten mig till golvet och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Plötsligt nu när jag tar det lugnt en stund kommer alla tankarna. De som ska hålla sig borta.De som jag inte klarar av.

Jag skulle behöva en paus nu. Den behöver inte vara så stor. Bara ett par dagar. Men en paus är vad jag skulle behöva. men jag kan inte ta det. Jag pausar redan alldeles för mycket.

Bröstchock

Jippijajjajjippijippijaj *trallar*
Mina bröst har krympt. *glad*
En hel storlek.

(Om inte Kappahl och Lindex gått i ihop i nån gigantisk komplott...(för man vet ju aldrig)