Alla känner apan

Inför nästa år har jag ju lovat mig själv att vara lite snällare mot mig själv, bland annat att tänka lite högre tankar om mig och mina förmågor, ett viktigt tillägg till självsnällheten borde vara att tänka på vad jag säger.Och till vem.

Ibland kan jag vara nog så taktisk, men oftast...
jag menar...hur smart (läs:dum) får man bli? Jag ogillar att människor vet allt för mycket om mig, och så går jag och klipper mig i det lilla lilla skvallerhålet av ett samhälle där E bor. Folk vet mer om sina vänners grannars hundar här, än de vet om sina respektive. Och det är inte så att jag är paranoid och tror att folk bryr sig mer om vad jag gör än andra..(inte bara i alla fall) Folk pratar verkligen här. Es nya hus, anledningen till att han köpte det, och huruvida jag ska bo där eller ej har varit uppe till diskussion i skvallerklubben (alltså idrottsföreningen) flera gånger.

Så så här i efterhand var det lite dumt att klippa sig här. Frisörskan var jättetrevlig, och jag känner mig både fin och nöjd ( o det händer inte så ofta) men jag fick verkligen känslan av att hon genom de frågorna hon ställde försökte lista ut vem jag var, och om jag eventuellt var den hon trodde jag var?

Och nog är jag väl det. Det är nog svårt att ta miste. Jag skulle gissa att säkert 25% av de mindre än fyratusen invånarna här vet vem E här. Nu sa jag faktiskt inte vad E heter, men av allt annat vi pratade om, så behöver frissan bara sin grundskolematematik för att lista ut att hon klippte hans flickvän. Och varför skulle det spela nån roll? egentligen? Jo, för att jag som sagt vet att det skvallras oerhört mycket här, och att det pratats om oss.

Ja, folk pratar. Folk skvallrar. Det är en del av vårt kulturarv, kanske rent av en biologiskt nedärvd social funktion? Alla gör så. Jag gör så. Men då handlar det om andra. Inte om mig.

Och vad kan jag väl ha sagt som var så farligt? Ingenting. Inget farligt alls, inget som jag inte kan stå för. Men mina väldigt allmänt hållna upplysningar blev nu inte så allmänna, utan väldigt personspecifika. Och för att återknyta till rubriken, så vet många vem den här apan är, men apan känner ingen. Och jag hatar att folk vet saker om mig.Därför önskar jag mig en "Lär dig att ljuga o knipa käft"- kurs i julklapp.

listor

Saker jag gillar i det nya huset;

1. Tvättstugan- den är så stor att den faktiskt kan kallas för en tvättstuga. Med massvis av plats att sortera både ren och smutsig tvätt.
2. Duschen-(ser ut som en rymdkapsel)har plats för två, med ånga! det kommer vatten från alla håll o kanter ( nu blir det inga fler diskussioner om duschslangen bör hållas i handen eller sitta i vägghållaren- det sprutar vatten även från små fotduschar!) dessutom har den radio o telefon
3. Bastun
4. Den andra duschen-inget särskilt med den, men bra att den finns då rymdduschen gärna är upptagen längre stunder
5. Belysningen- soft med dimmade takspots i kök/vardagsrum/hall/bad
6. Köket- det gamla köket var så trångt, att det är inte att detta är arkitektritat med massa lull-lull och Gaggenaumaskiner som imponerar mig mest, utan det faktum att man kan öppna kylskåpet och diskmaskinen samtidigt.
7. Trädgården-i princip underhållsfri, lite gräsklippning och sen är det klart, kanske bör trädäcket oljas in nån gång?
8. Badrummet- med två handfat, hårtorksuttag och många skåp kan man inte klaga. Fast det hade varit ett extra plus om toaletten varit vägghängd.
9. Förvaringsutrymmena- 17 garderober, ett skafferi och en stor grovingång är rena drömmen för ett sorteringsfreak.
10. Torkrummet- fatta det, ett eget (litet) rum, bara att hänga tvätt i.

Jag är såå kär i det här huset.

ÖNSKELISTA;

1. smycken
2. "Kalla fötter" boxen
3. box med Audrey Hepburn filmer
4. neutral morgonrock, typ beige eller vit eller brun
5. alla Morden i Midsomer filmerna
6. ljusblå ulliga fingervantar
7. stoor tekopp
8. sällskapsväska (liten o fin handväska)

Bästa jullåtarna;

• Helga natt
• White Christmas
• All I want for christmas is my two front teeth

TACK för;

• att jag får älska och bli älskad
• alla gamla och nya vänner
• att jag har en egen lägenhet
• att jag orkar gå upp varje dag
• att skolan snart är slut
• mitt nya jobb

Erase and rewind

Jag är duktig. Jag är bra. Jag är bra som jag är. Jag kan. Jag minns. Jag har all kunskap jag behöver inom mig.

-lite positiv affirmation

Hejåhå

Fick precis mail från min lärare i försäljning. "Snyggt jobbat. DU ÄR EN KÄMPE"
B är med i min fanclub. Jag tror han gillar mig. Kul att en lärare gör det. Kul att nån gör det. (för jag gör det inte)Imorse i bilen förvandlades jag till fem år och fick E att säga att han skulle tycka om mig även om provet i företagsekonomi gick åt helvete. Han sa att han skulle tycka om mig, även om det gick dåligt. Och han lovade att trösta. Precis som han skulle trösta mig om jag blev godkänd, eller fick VG, eller MVG men utan alla rätt. (jag blir aldrig nöjd)

Det är svårt när man definierar sitt eget värde efter vad man gör och inte vem man är. Det jag gör är skit. Känns som meningslös skit. Så efter min definition blir jag meningslös skit. Suck. Inte uppbyggande alls.

Men...skolan känns meningslös och hjärndödande. Jag har gett upp. Har lite ångest över att jag inte har så mycket ångest över att jag slutat bry mig om mina betyg. Har skippat fyra MVG bara för att jag inte orkar. För att jag tappat all lust och ork. Istället för MVG i Svenska B, Engelska B, Psykologi B och Livsmedelshygien har jag nu bara VG. För att jag inte orkar. Jag orkar inte pallra mig dit mer än till proven, och jag orkar inte lämna in några inlämningsuppgifter.

Jag ljuger. Jag mår apdåligt över att jag sumpar mina betyg. Men skolan är inte rolig. Jag får inte lära mig något nytt, och det är ingen som utmanar mig. Bara B. Hade jag haft honom i fler ämnen hade jag kanske ansträngt mig. Åtminstone lite.

Önskar att jag var trög. Dum på riktigt.

::::::::::
Nu är jag bara blasé. Ointresserad. Oengagerad.
Ska snart gå och skriva ett prov som jag inte pluggat till på över en månad. Det är korkat. Men framförallt är det att vara taskig mot mig själv. (men det känns nästan som att jag fått mani på att se hur långt man kan komma utan att lägga ner nåt arbete alls. tyvärr är det bara jag som blir drabbad av mitt lilla test. Hade jag skrivit ner tiden jag lägger på skolan och satt det i samband med mina betyg och presenterat det för rektorn-då hade han fått skämmas- utbildningskvaliten är undermålig. Jag tror till och med en amöba skulle klara sig. En (hjärn)cell räcker)

Nästa år ska jag öva på självrespekten.

Tills dess.
Hejåhå. Kämpa på.

Dagens längtan; Norge. De plockar fram det bästa ur mig.

vardagslycka- att inte kunna välja

När mitt bostadsområde byggdes under kooperationens glansdagar fanns det här en Konsum-butik. Av den blekta gröna takplåten drar jag slutsatsen att det är längesedan coop slutade finna butiken lönsam. Istället finns där ett sånt där YaddaYadda-livs (vet inte vad det heter, om det ens har något namn) som drivs av en mycket trägen och trevlig invandrarfamilj. Butiksytan är ganska stor, varuutbudet desto mindre, priserna hutlösa och det enda man kan lita på är färskt är kvällstidningarna och lösgodiset! Men jag älskar den affären. Den har gjort mitt liv så mycket enklare.

Jag gillar egentligen ideén med välsorterade, välfyllda matbutiker- där man kan få precis vilket smakbehov som helst stillat. Men när man aldrig vet vad man vill ha, och det finns tjugo sorter av allt att välja mellan, då blir det jobbigt.
Men eftersom här inte finns några alternativ behöver jag aldrig fundera över om jag köper de nyttigaste flingorna eller bästa bananerna. Jag behöver numera aldrig välja mellan 1 eller 1,5 liters mjölk, röda eller gröna äpplen, svenska eller utländska, grovt skivat eller grovt oskivat bröd, paprika eller tomat. Jag tar helt enkelt bara vad de har.

Och det är underbart!
Ju mindre beslut jag behöver ta, desto nöjdare är jag.

Kräsen

Har ägnat en stor del av förmiddagen åt att förklara för hantverkare hur jag vill ha det i min lägenhet. Tydligen är jag inte bara kräsen, utan galen. Jag tror ju att alla planer som finns i mitt huvud ska gå att förverkliga. Och det gör de. Nästan. Men i mina inredningsdrömmar finns varken elledningar, stammar eller bostadsrättföreningens stadgar. Det tar heller ingen tid, utan simsalabim så kommer de dit och viftar med sina borrmaskiner och rollers så är allt klart. På en blink.

Ja,just det, i mina drömmar är det gratis också;)

Tro det, eller ej. Men jag är realist. Så jag har just gjort en smärre verklighetsanpassning. Jag inser att läget på min lägenhet inte är sådant att mina vilda planer kommer att löna sig. Om man dömmer av vad de som nyligen fått sålt lägenheter där gjort för renoveringar, så måste jag kompromissa lite.

Den dan jag ska sälja, tror jag att den som faller för min lägenhet kommer att vara någon som lever ganska likt mig. Som inte lagar (så mycket) mat, som väljer en lägenhet med uteplats enkom för att kunna lufta katter, inte för att odla blommor, och som värderar luftiga ytor i kombination med mycket förvaring.

Så jag kan inte hålla med om att det är dumt att lägga trägolv i ett kök. Jag menar,
matlagning är det ju ändå ingen som sysslar med nuförtiden. Inte jag i alla fall. Och inte så många andra studenttjejer heller tror jag. När jag gick på visningar var ugnarna där det bodde tjejer oftast helt oanvända. De var alltså inte bara väldigt välstädade, utan i princip aldrig använda.

Trägolv. Jag kan skrota mina andra drömmar. Men inte den.

bibbidi bobbidi

Det är så tråkigt att packa så det är inte sant. Men jag är himla smart! Istället för att packa ner alla spritslattar kan man dricka upp dem. Till slut blir de ju gamla. Och så byter ungarnaut dem mot vatten om några år. Och det är ju synd. Så istället kan man tömma flaskorna. Och bli riktigt asfull. Och sitta och skratta för sig själv och somna på mattan.

Eller, så kan man som jag lukta på skiten,(urrk) slå papper om den och lägga den i flyttkartonger, och gå och lägga sig. Fast somna på mattan är det nog risk för att jag gör ändå.

I wish I was a punkrocker.

We are family

Hade det här varit en amerikansk film hade vi dansat på rad, X-frun, dottern och jag , och sjungit "We are family, I´ve got all my sisters with me". Jag tror det hade blivit en jäkligt bra scen. särskilt om jag o Dottern haft våra likadana tröjor på oss;)

Fast nu är det inte en amerikansk film, utan flyttdags i en vanlig svensk "nyfamilj".
Så A var här och hjälpte kidsen att packa sina rum medan jag packade det andra.

Inte så konstigt. We are family. Get up everybody and sing.

i valet och kvalet

Jag borde vara världens lyckligaste. Jag har en egen lägenhet. Som jag kan göra nästan precis vad jag vill med. Nästa helg kommer det hantverkare. Som ska måla.Tapetsera. Och lägga golv. Kan det bli bättre? Kan det bli lyxigare än så, någon kommer hem till mig och gör allt pilljobb, efter mina instruktioner. Nej, egentligen inte. Men det finns ett stort problem. Nästa helg kommer det hantverkare. Som ska måla. Tapetsera. Och lägga golv.

Och jag har ingen aning om vilka färger jag vill ha. Vilka tapeter jag ska välja. Eller vilket golv som jag vill ha i hallen. Valmöjligheterna tar aldrig slut, inte inredningsstilarna heller. Jag vill ha ränder. Jag vill ha rutor. Jag vill ha färg. Jag vill ha vitt. Enfärgat. Mönstrat. Blått. Rött Strikt.Stilrent. Mjukt.Kitshigt.Jag vill ha allt.
Jag kan inte få allt, då blir det kaos. Typ JasperConranmöterLauraAshleyochslåssmedBrunoMathssonpåErikshjälpenomenryamatta.

Det kallas inredningsångest.

lilla mamma;)

"Åh, Jag ståår inte ut med dessa män!" Ibland är hon för rolig,min mamma.
Vidare kommentarer överflödiga.

P.S

det har jag ju glömt att berätta...vi är i flyttartagen.

I November flyttar jag in i M I N alldeles egna ägandes L Ä G E N H E T. Sen blir det E´s tur. Just nu tycker jag att vi är ubercoola, som har två hus och två lägenheter. Jag menar, frasen "Var ska vi sova i natt?" får en helt ny betydelse ;)

döden är uppfinnigarnas moder

Tack vare en Super Power Soaker 5000 , lite Grumme tvättsåpa och en diskborste är nu spindlarna, deras nät, fågelbajs och grannkattens inpissade revir på uteplatsen ett minne blott.

Lite otäckt, för att inte tala om äckligt var det först, med spindlarna...men sen...när jag kom på att jag kunde s p r u t a bort dem med ungarnas vattenpistol...Då ni...då var det jag som var kung!

Efter allt fixande och fejande här har huset blivit så fint, att idag när jag såg det utlagt hos mäklaren för första gången, blev jag nästan sugen på att köpa det;)

Den här dagen

kunde gått till historien som dagen det slog slint i huvudet på mig och jag köpte en päls. Nu gjorde jag inte det. (jag klarade inte av att köpa en, visserligen för länge sedan död kull bäverungars, päls även om jag sååå gärna ville ha den- trots att den var second Hand var den absolut som sydd för mig) Så den här dagen i mitt liv kommer det nog inte att läggas nån särskild vikt vid i framtiden.

Ansvarsfull?

Firade mitt MVG i Ansvarsfull Alkoholhantering med att erbjuda min käre bror vodka från en burk. Då har man verkligen tillägnat sig kursens innehåll, haha. Men den kräsne lille skiten ville inte ha min slatt, då var han hellre utan. På min tid...då tog man den sprit man kom över minsann.

Man ska inte va dum för då kan man bli prins

var min tanke angående tidningen Metros lilla notis om tävlingen där den som har alla rätt på högskoleprovet kan vinna en miljon. Bland kända ansikten som gjort provet var Daniel Westling med. Han hade enligt nämnda tidning ett provresultat på 0,1. (för hans skull får vi nästan hoppas att de vänt på siffrorna).
Så spring iväg och anmäl er till höstens högskoleprov! Får ni alla rätt kan ni få en miljon, går det åt skogen dåligt har ni chans på prinsessan och halva konungariket ;)

Att våga passera GÅ

Just nu går det bra för mig. Ändå jag har mest frågor och inga svar. Säkerheten som borde finnas där...den sitter långt inne. Frasen som poppar upp är - "Ha is i magen..." Men jag är en otålig, orolig själ, som inte gillar oannonserade förändrigar och saker som jag inte kan styra över. Jag vill ha svaren innan jag ens hunnit ställa frågorna. Jag ville fått veta igår vad som ska hända imorgon. Jag gillar inte stora, otäcka överraskningar. Jag vill ha förutsägbarhet.

Eller,jag tar tillbaka...jag uppskattar visst överraskningar, men just nu...när det känns som att jag är ute och vandrar i en märklig skog, fylld med sankmark och gamla murkna rötter att snava över, och det enda jag har med mig är en halv karta, som tar slut där jag står( de enda vägar som finns utritade är de som går tillbaka), och en kompass som jag inte förstår mig på...då vill jag inte ha några överraskningar. Då vill jag bara veta att jag inte kommer att sjunka ner i kvicksand, och att jag hittar vägen ut.

Jag är vid det där vägskälet nu. Hur ska jag som inte ens kan välja mellan två eller tre kulor, eller kanske ingen glass alls, kunna fatta så stora beslut?
Det gäller ju faktiskt viktiga, stora saker. Då kan man inte låta slumpen avgöra. Krona eller klave? Om det kommer en vit bil efter den röda, så...

Jag tror en av meningarna med mitt liv är att jag ska lära mig att fatta beslut. Att välja.
Att göra aktiva val. Och jag tror att det är dags. Precis här och nu. Jag har alla chanser och möjligheter, men struntar jag i att välja (vilket i sig är ett val) så kommer inte resten av den där kartan att bli synlig, då kommer mina enda möjligheter att vara att gå tillbaka.

Det är dags nu. Lägga fram mitt slippa-ur-fängelse-kort som jag faktiskt har, men som jag inte använt av rädsla för att hamna på hotellen på Norrmalmstorg. Det är dags att GÅ.

Taler du dansk?

Nei, jeg snakker norsk.

Eller?

Själv tycker jag att jag pratar svenska bäst. Och läraren som jag har i danska, hon tycker det är bättre att prata danska med svensk brytning, än att tala danska med norsk brytning. Jag menar att det väl knappast spelar nån roll, när det ändå inte är snack om att t a l a språket, utan om att byta ut vissa ord mot danska. Men tyvärr, det drar ner mitt betyg att jag kan lite norska. Det som egentligen irriterar henne är nog att jag inte lägger ner så mycket tid på att plugga eftersom spise är spise och smukk är smukk fast med olika uttal. Har man väl fattat att det finns i båda språken är det väl ingen vits med att sitta och rabla det dagarna i ända? Och stavningsskillnaderna har jag hyfsad koll på, dessutom har jag lärt mig att en smokk är en sut är en napp. Så det så.

På gott och ont

Internet är en aldrig sinande källa till information. Information som annars ofta är om inte otillgänglig så svårtillgänglig. För det mesta uppskattar jag möjligheterna att kunna lära mig nya saker och enkelt ta reda på sådant jag undrar över. Men den är inte alltid till fromma, denna kunskapens nya källa. Ibland kan man få veta saker som man innan inte ens visste att man kunde vara rädd för. Kanske vore det bättre för mig om jag inte hade tillgång till all denna information? och det skulle jag ju inte ha utan internet...

Världen är en stor och läskig plats.

Och som om inte det var nog, att det ibland är dumt at vara nyfiken, och att världen är stor...Så är mina två små nyfikna kusiner på väg ut i den stora farliga världen. Imorgon flyger de till Stockholm för att på tisdag ge sig vidare mot Australien. Jag blir alldeles grå när jag tänker på vad de kan råka ut för. Men de har lovat mig att inte göra farligare saker än att kondomer eller Bamse-plåster kan rädda dem ur knipan;) Dessutom har de lovat att skriva i sin resedagbok nångång ibland sådär. Och då måste jag säga att jag är väldigt tacksam för att jag har bredband, så att jag inte behöver missa uppdateringarna med en sekund.

Ode till Bergs o bibblan i Borås

Återigen sitter jag på Borås bibliotek. Ett lagom stort, välsorterat bibliotek med trevlig,tillmötesgående personal och gratis, knarkljusfria toaletter. En gång i tiden, när litrarna var större och tanterna inte hade handväskorna fastkedjade i rullatorerna, var gratiskissande vardagsmat. Nu är det en sällan skådad lyx.

För att inte tala om lyxen av att kunna få en take-away te för en tia, och då är det inte sånt blaskigt automat te som på Pressbyrån. Nej, på Bergs Kaffe- och Tehandel i Borås, där får du lukta dig fram till vilken sort du vill ha, sedan gör de en alldeles egen liten tepåse till dig av vald sort. Tänka sig, för en ynka tia tog expediten sig tid att låta mig botanisera bland fruktteer, Earl Grey, Lady Grey och allt vad dessa "Grey"teer nu heter.Jag fick så mycket eller lite vatten jag ville i muggen och fick själv hälla upp mjölk. Och vet ni vad? Hon log mot mig.
På Espresso House eller Waynes Coffee får man betala nästan det tredubbla för en självfylld tekula och då ingår det minsann inget leende.

Nu ska jag gå till Stora Torget och sätta mig med en mugg blåbärste, njuta av solen och studera boråsare innan det är dags att åka söderut och hemåt igen.

Over and out
// Hon som dricker te för hela slanten och tycker att en riktigt bra kopp te är ovärderlig.

tvåochenhalvtimme

har det gått sedan jag lämnade E på huvudkontoret till hans jobb. Han har säkert fått mycket gjort på den tiden, men för mig har tiden på ett märkligt sett stått stilla. Eller, gått har den ju, men utan att jag märkt det, och utan att något hänt, så i min sinnevärld kunde det lika bra gått 2,5 minuter som 2,5 timmar. Men jag gillar det. Jag gillar det här. Strosa runt i en ny stad, kolla folk, kolla på fik. Sitta på ett bibliotek som redan på väg hit till plasten där jag sitter fick mig att stanna upp och plocka med mig tre böcker. Om jag läser riktigt,riktigt fort hinner jag läsa en, kanske två innan jag ska hämta E klockan sex igen.

Frågan är nu vilken jag ska välja? Sverige,Sverige! Fosterland?(Marian Radetzki), Brev från Lotusblommans land (KWEI-LI) eller Politik (Adam Thirlwell). Den första är en biografisk studie i integration som verkar mycket intressant. Den andra är en adelsadams brevsamling från 1800-talets Kina. Den tredje boken handlar inte alls om politik, utan om sex. "Och om moral.Men allra mest handlar den om snällhet.Dessutom får vi veta en hel del om sånt som Maos personliga hygien, Drottningmodern, Bauhausarkitektur och shopping". Jag tycker allt ovanstående låter mycket intressant. Började smygläsa lite i Politik. Sexet verkade vara sådär. Men om jag fortsätter så lär jag ju komma till sånt som intresserar mig, shopping, Drottningmodern och Bauhausarkitektur.

Jag vill läsa alla tre böckerna!!! Men faktum är att jag inte borde läsa någon. Inte just nu i alla fall. Jag är nämligen också här för att jobba. Eller, tja, skriva en uppsats, men just nu är ju skolan mitt jobb. Så, jo,jag är här för att jobba. Det går sådär. Jag har lånat om böckerna för tredje gången och de ska lämnas tillbaka imorgon, (inga fler omlån sa han som jobbade på biblioteket när jag ringde) så det är bara att sätta igång.

Och det ska jag göra också. När klockan blir tolv. Då ska jag skriva som en gnu till klockan tre. Sen tänkte jag checka in på hotellet och sitta där och skriva en stund till. Förhoppningsvis har jag kommit en bit på väg när jag ska hämta min älskling, så att jag kan bli färdig imorgon när han är på möte. Om jag är effektiv (jodå, det har hänt) så kommer jag att slippa sitta med det här i helgen, utan kan ägna mig åt roligare saker. Som att plugga på en receptionstenta.

Keep on running

Det tog bara sju år, men äntligen förstår jag vad min gympalärare på gymnasiet menade med att det är lika bra att fortsätta springa även om det är jobbigt, för sen du väl stannat och sen ska springa igen, så blir det lika jobbigt igen efter samma tid. Att jag inte fattat det förut...Hm...

Men i alla fall, jag var ute och sprang. Och det var jättekul. Visserligen ganska jobbigt, men inte så jobbigt som det varit att gå istället, för tillslut sprang fötterna av sig själv och jag behövde bara komma ihåg att andas.
En fördel med att springa framför att gå (förutom att det går snabbare) är att det är stört omöjligt att tänka. Det passar mig.

Annars har jag funderat en hel del. Dels över vitsen med min skola, dels över vitsen med att ha kjol på sig när man motionerar. Slutsatsen blev att båda är helt värdelösa och inte fyller nån funktion. Men det kan ju hända att även jag nån gång i framtiden (om jag flyttar lite närmre havet) börjar träna i kjol.

En annan väldigt viktig insikt jag kommit till är att det inte lönar sig alls att skjuta upp saker eller att inte göra dem färdiga. Nu när jag förstått det kan jag lugnt skjuta på lite olika småsaker ett tag till. Jag är ju trots allt medveten om att jag kommer att behöva göra det nångång;)

all distraktion

är bra distraktion?

Har en liten (nåja) paus nu... och då råkade det slumpa sig så att jag när jag bland mina 759 mail letade efter det där retliga "1 nytt meddelande" (som jag inte alls har) istället snubblade över kärleksmail jag en gång fått. Ack,ack de pojkarna, de pojkarna... Uttrycka sig så att jag än i denna dag blir tårögd.

Diskuterade kärleksbrev med E. och jag påstod att jag aldrig fått några. Men det var ju en sanning med modifikation. Mail och brev är ju (nuförtiden), om inte samma...så nästan. Jag har ju fått långa uppsatser. Fantastiska känslouppvisningar.

Men så här i efterhand...eller i retroperspektiv för att välja ett lite mondänare uttryck, så har jag ju hellre kärlek utan brev, än en massa brev utan kärlek. Kärlek.Jag får min bägare fylld.

(kunde jag bara plugga lite så kunde vi leva lyckliga i alla våra dagar sedan ...)

Mellan två tillstånd

Precis, där emellan stressad-men-jag-kan-skjuta-på-det och stressad-som-fan-tiden-räcker-nästan-inte-till befinner jag mig nu. Prov i morgon. Terminens första. Jag har vetat om det hela sommaren men på något sätt ignorerat detta otrevliga faktum. Jag gick upp klockan sju för att plugga (nej,jag tentaskolkar inte, vi har faktiskt studiedag) och det är helt fantastiskt vad mycket jag hunnit med. Jag har tvättat i princip hela sommarens tvättberg, strukit en del,dammsugat och läst tidningen. Och inte nog med det, jag har klätt på mig. OCH kammat håret. (det hör ju liksom inte till vanligheterna på lediga dagar) Om jag bara målar tånaglarna riktigt röda och fina också så är jag nog redo att ta itu med pluggandet sedan. Jag vet nämligen var boken ligger. Tror jag.

Klagovisa

Mette-Marit är förkrossad, Anna Book ska gifta om sig, Ingmar Bergman är förd till sin sista vila och jag tycker jävligt synd om mig själv.Det är som bekant lördag idag, men istället för att hitta på något roligt, eller åtminstone överväga att göra något kul sitter jag inne och tycker synd om mig själv och äter glass med fullkornskex. Som tack för att jag stått ut med öroninflammmation i en vecka belönar min kropp mig med feber och mens. Det är orättvist, feber hade jag förra helgen och mens helgen innan. Jag har inte tid att vara sjuk och må dåligt. Jag har inte tid. Förstått?!

Stressad och uttråkad på samma gång. Och den här jävla ålderskrisen vill inte gå över. Ju mer ångest jag har för att jag är 25, desto mer beter jag mig som om jag vore 55. Jag är sur,bitter och gnällig, tjatar på min älskling och är otrevlig mot mina vänner.Jag glömmer att vattna mina blommor och ringer alltför sällan till min mormor. Inte nog med att jag är gammal, jag är en dålig människa också.

Man kan ju hyra in nån som passar ens barn, tvättar ens tvätt och lagar ens bil. Kan man inte hyra in nån som sköter om ens liv åt en också? Jag skulle vilja lägga ut mig själv på entreprenad. Medan jag tar en restresa och får lite behövlig vilja kommer det en kvinnlig variant på Nisse från Manpower och styr upp mitt liv.Rensar i min röra,ordnar upp min skola,sanerar min ekonomi och reder ut mina trassliga relationer. Kanske hon vattnar mina blommor, målar mormors kök och går en snabbkurs i matlagning när hon ändå är igång.

Det är synd om mig. Det småregnar ute och då får man visst det klaga.

Nån som har en tillflyktsort över?

Grå dag idag. Ändå en av de "finaste" den här sommaren. Men jag har en släng av onsdagsdepp,så jag vet inte om jag har vett att uppskatta det så kallade "fina" vädret (moln och blåst). Jag behöver en kram. Men allt är så fel, och jag är för stolt för att be om en. Trots att jag egentligen inte gjort något fel, så är det jag som är ledsen. Hmm.

Jag skulle verkligen behöva ett tjockare lager hud. Och någon att prata med. Någonstans att ta vägen. Jag önskar så att familjen i Norge var ett möjligt alternativ...men den veckan, eller veckorna, som jag hade velat och behövt vara med dem, de finns inte. Har "stulit" mig en ledig dag idag. Sjukanmäld. Allt är för mycket och jag är på gränsen till ett nervsammanbrott.

Satansjävlahelvetesjävlasatanshelvete. Tyvärr blir det inte bättre av att man svär.

till alla medelålders bitterf--or

Vill bara klargöra en sak för er; Bara för att jag är "yngre" och tillsammans med någon som är "äldre" betyder det inte att jag per automatik är intresserad av alla över 38 och har planer på att slå klorna i just era män. Dessutom borde ni väl ha lite högre tankar om både er själva och dem än att anta att även om jag inte är på gubbjakt, så är de ute efter mig.
Men jag tror jag listat ut vad problemet är; att jag inte håller mig på mina egna jaktmarker utan rör mig även på era.

(Ja,jag är medveten om att jag riskerar att få på halsen med det här...men jag är så trött på att ses som ett hot. Men det är klart...lite rädda ska ni ju vara...Det kanske inte är din man jag är ute efter...utan din tonåriga son....)

Friday, I´m in love

Tänk,det regnar inte ute idag. Men sommar vill jag inte kalla det för. Snarare höst. Det känns inte alls bra att komma hem på kvällarna och så är det alldeles svart ute och luften är tung av höstdoft. Det är alldeles,alldeles för tidigt. Jag är inte redo för mörker än. Jag behöver sol. Sol och semester. Det behöver dock inte tvunget vara i kombination med varann. Men åh...det jag önskar mig mest nu, är att vara ledig.

Har precis följt L till stationen efter en najsig sconesfrukost. Lyssnar på the Cure. Sjukt bra grupp.Och sjukt bra låt.Förutom meningslös praktik, brist på ledighet,sol och tid att slappa på, så är allt finnemang. Hade jag sagt att allt var bra,hade jag ju inte varit jag. Det gäller att inte se för positivt på tillvaron;) Men i stort har jag det bra. Har allt jag behöver.
Och i dag är det fredag. Jag är ledig.Jag är kär. Vad spelar det då för roll att det är lite molnigt och luktar september?

Avskaffa slaveriet

Eh,förlåt,jag menade avskaffa praktiken. Men det är inget annat än slaveri. Jobba gratis, eller som det egentligen är, att betala för att jobba. De flesta som praktiserar lever ju faktiskt på lånade pengar. 6 veckor är alldeles för lång tid. De två första lärde jag mig det mesta de är villiga att lära ut (inte lära praktikanterna för mycket-då kanske de får jobb där, och "glömmer" vi att förklara vissa saker för dem, så kan vi skälla på dem när de gör fel. hehe.), de fyra sista veckorna är till för att praktikplatsen ska kunna spara pengar genom att slippa ta in extrapersonal. win-win för praktikplatsen, som spar massa pengar, och för skolan som har nånstans att göra av oss nu när lärarna vill ha semester. Big loss för den som är praktikant.

Får man spotta i kaffet?

Trångt men tryggt

Så har vi sovit inatt. E, jag och barnen. Det är mysigt. Men ack så trångt. En dubbelsäng är inte gjord för två vuxna och två stora barn. Det gäller att slåss för sina 45 cm. Kampen för min del slutade längst ut på kanten med blåmärken över hela kroppen som följd. Men det var mysigt. Barn är mysiga. Även sådana som inte är ens egna utan "bara" tillhör ens älskling. Detta trodde jag ju aldrig att jag skulle säga, men så är det. Så länge de inte tjatar om allt de vill ha och köpa hela tiden eller bråkar och tjurar så är de väldans goa.

Just nu sitter vi alla fyra i vardagsrummet och väntar på att Shrek ska komma ner. Blir nog inget Shrek-tittande ikväll...men imorgon. Och sen åker jag hem och återgår till mitt vanliga liv utan barn. Rätt skönt det också.

Alla älskar Svennis!

Tada! Så här ser han ut, hela släktens lilla älskling. Låt mig stolt presentera SVENNIS!mormor och morfars lilla gullebarn.

Katter och krig

Här var det meningen att det skulle komma en massa bilder. Jag har ju äntligen skaffat mig en ny kamera. Men...nu när jag har en fungerande kamera...så bestämde sig datorn för att lägga av. Igen.Det hände lagom precis tills jag tankat över alla mina 300 nytagna bilder ( varav 110 är på mormors kattunge- jag har en avancerad "sportfunktion" och insåg inte att det jag trodde var typ 12 bilder, i verkligheten var 84- med "sportprogrammet" tar den 7 bilder/klick. Typ. Eller, ja...riktigt så enkelt var det visst inte, men nästan...). Så några nya bilder blir det inte.

Idag har kriget mot den fete katten trappats upp. I vanliga fall är jag mycket fredlig, och skulle aldrig så mycket spm viska ett ont ord om en katt. Men är det krig så är det. Och det var inte mina katter som startade det. Utan den fete katten. (Ja, vi kallar honom så) Det måste väl ändå finnas nån måtta på hur fräck man får vara? Gränsen är nådd för länge sedan när man går in och pissar på andra människors (och katters) tvätt. Vi har beskyllt tjejerna för detta... men idag tog jag honom på bar gärning. Så nu sitter jag och Purris här i hallen och spanar. Hon varnar mig när han kommer genom att morra, och vips så är jag framme från mitt gömställe bakom trappan med världens fetaste vattenpistol i handen....
Även om hus och tomter och revir inte funkar på samma sätt i kattvärlden som i vår, så måste mina tjejer få kunna röra sig fritt utomhus på tomten utan att tjockisen ska ligga i buskarna och lura. Och inomhus ska de absolut få lov att vara i fred utan att hans doft ska sticka dem i deras nosar. Jävla oskick.

Felsök

Topp tre; Folk som googlat och kommit fel

1. vän med bollen torrent
2. ägglossning stickningar
3. tvättmaskin felsök

Hahaha.

Fast skrattar bäst som skrattar sist. Jag blev så lagom glad när jag upptäckte att E´s barn tagit min tygsax och klippt papper med. Skitungar. (fast jag antar att det är universum som ger tillbaks för alla tygsaxar jag förstört för mamma)

Fy fan vad jag är bra!

Idag fick jag tillbaka ytterligare ett prov med alla rätt. Skönjer vi en trend månne? Jajamensan, har bara skrivit ett enda prov, sedan jag började min utbildning, där jag haft under 95% rätt.

Förutom att jag är snygg som få (eller,ja, jag är ju inte fulare än de flesta- åtminstone är jag absolut snyggast i det här kvarteret;)) så är jag alltså dessutom intelligent. Och duktig på engelska. Undertecknad har nämligen översatt dokument åt E´s jobb idag. Nothing advanced. Men ändock.


Kreativ är jag också. Undrar var jag får allt ifrån? Fint som snus är det här, jag kan konsten att möblera och möblera om. Och trolla med dukar. Det finns ingen ände på vad man kan göra med gamla linnedukar. Ikväll tänkte jag klä en byrå.

Jag är bäst helt enkelt.

(uttråkad, jag behöver lite utmaningar)

no more PJ´s, I promise!

Jag tror inte att jag behöver fler jamasar i år. Inte så att jag inte kan tänka mig fler, men 13 stycken känns som ett lagom antal. För nu. Så nu kan hela släkten dra en kollektiv suck av lättnad- jag vet att ni oroat er för mitt pyjamasberoende.

Numera lever jag ju ett liv iklädd vanliga kläder på dagarna. Och då blir inte pyjamasbehovet så stort. Men det är klart, skulle nån springa på en rosa pyjamas med får från Nick & Nora i storlek small så tages den tacksamt emot. (den jag så lyckosamt kom över på ebay i julas var på tok för stor) Hon är liksom inte så där jättestor den här tjejen, åtminstone inte så stor som hon tror.

Idas kvällsbok

Har precis läst "Linas kvällsbok". Typ bra. Typ skitrolig. Typ hög igenkänningsfaktor. men jag kunde typ också sparat 65 spänn och läst min egen dagbok.

Är så glad att jag inte är 15 längre. Eller 16 eller 19 eller ens 21. 25 är en riktigt läskig ålder. Jättegammalt typ. Men det gjorde ont att vara 16, 19 och 21. Det gör inte ont att vara 25. Det är mest roligt. Just nu är det som en enda lång gymnasieValborg i Stadsparken i Lund, så där som det är de första timmarna...när man är snygg,fräsch och rolig. När man kan välja och vraka mellan alla studenterna (alltså inte de som ska ta studenten, utan studenterna, de på universitetet) och hångla upp precis vem man vill. Innan man är ful,fet och full och ligger och spyr i en buske medan ens vänner torkar kräk och förklarar att man inte alls är ful och fet, bara full. Så är livet just nu. Lättsinnigt. Roligt. Solen skiner på mig fastän det regnar...

Helt nykter är jag nog inte, tror att jag är lite snyggare och lite smartare än vad jag egentligen är. Tror att hela världen ligger framför mina fötter och att jag kan få allt jag önskar mig. Så där som man känner, när man har sina tajtaste Levis jeans och håret är perfekt, solen skiner och man har druckit lagom för mycket cider.

Missförstå mig rätt nu. Jag fattar att det kan te sig totalt sjukt och vrickat och vridet att referera till en Valborg som ett ögonblick av frihet. Men den där tiden i gymnasiet...det där ögonblicket...när jag och Bästis raggade studenter....avancerade studenter som säkert var jättedödsgamla, typ kanske 21 *s* Det var nog det allra sista riktigt lättjefulla jag gjorde, innan allt bara blev ångest och ätstörningsmonster.

Så fri känner jag mig nu. Utan sprit i kroppen. Bara av att leva.
Och jag kan fortfarande få allt jag vill. Och det jag vill ha allra mest, det har jag redan.
Livet just nu är ett enda långt smörgåsbord, jag kan välja och vraka, plocka russinen ur kakan, både ha och äta den.

Livet är underbart.

Fast det irriterar mig att inte jag skrev Idas kvällsbok istället för Linas kvällsbok. Inte för att Emma Hambergs bok inte är bra, utan för att långt inne i mig bor det en liten mediehora. Eller långt in och långt in...tittar man med lupp så kikar hon ut genom höger öra och vinkar.

Till slutstationen

Jag har grubblat en del de senaste veckorna på det här med tillhörighet. Att känna att man hör hemma nånstans. Hur viktigt det är. 25-års festen för ett par helger sedan var ett slags closure. Städa ut det gamla för att göra plats för det nya. Att inte bära för länge på saker som man inte behöver, som tynger och äter energi.

Oroat mig har jag som vanligt gjort. Men förändring behöver ju inte vara negativt. Med facit i hand kan jag ju se att alla förändringar, allt jag varit med om de senaste åren i slutänden lett till positiva saker. När allt varit som värst och jag mått som sämst har jag inte kunnat se eller ens hoppas på att något skulle komma ur eländet.

Men nu...att jag "städat" bland mina bekantskaper, och bara bevarat de som är riktigt värdefulla, har gett mig massor av plats för nya. Även om utbildningen jag går inte är värd pengarna, så är allt det andra, alla nya människor den fört med sig ovärderligt.

Jag hoppas att några av dem kommer att följa med ända till slutstationen, på den här vingliga bussfärden som är mitt liv.

Veckorapport v. 25

Eller, så fort det blev söndag!

Veckorapport...en mycket bra uppfinning, fast det här blir av en annan karaktär en de som föräldrarna fick hem från skolan på lågstadiet.

Veckans låt är "Det var en gång en fågel" med Laser. En alldeles underbart meningslös låt. Och veckans present (eller månadens!) är absolut parfymen E. hade med sig från Spanien. Jag blev riktigt imponerad av min älskling. Han lyckades inte bara hitta en parfym som luktade gott på mig (och et är svårt att köpa till andra) utan dessutom prickade han in en riktigt god nyhet! (Stella In Two Peony) Nu luktar jag som en prinsessa, eller, om man ska tro bloggskvaller, som Gwyneth Paltrow! *s*


Däremot är jag inte det minsta imponerad av IKEAs nya påfund; numera ska man inte bara montera ihop sin lampa själv,man ska dessutom även göra elinstallationen. Dåligt IKEA. Dessutom farligt! Då betalar jag hellre en tjuga mer och får lampan med en kontakt!

What else? Två prov har veckan bjudit på. Det enda jag kan säga efter dessa läxförhör för dumskallar är att vuxenutbildning är ett skämt. Jag väntar fortfarande på att de "riktiga" proven ska dyka upp.

Fast å andra sidan bör jag väl vara tacksam över att något är lätt för mig. Det sägs att vi inte får större prövningar än vi kan hantera, men ibland undrar jag. En sak som är säker är i varje fall att familejn är det viktigaste som finns, och att "familje"liv är en mäkta svår konst att bemästra.

Det har varit en på alla sätt bra vecka. Saker faller på plats.

ordlös, kraftlös

ett tag hade jag så himla mycket att säga. Nu har jag inte lust att säga nåt. Tankarna snurrar runt som vanligt, men orden vill inte komma.

Var på 25-års fest hos A igår. 25 år är en läskig ålder och jag är glad att min egen dag gled obemärkt förbi.
Eller kanske är jag inte det ändå. Men en sådan dag ska firas med människor man älskar, tycker om och vill ha nära. Och just nu är det väldigt tunnsått med sådana i mitt liv. Och det är nog det som känns. Tråkigt. A & co. hör till en annan tid. Jag gömmer dem alla djupt inne i mitt hjärta, men det finns för mycket tid mellan oss för att det ska kännas rätt. Det är märkligt hur ett gäng så glada och härliga människor kan slita upp så många sår utan att vara medvetna om det.

Jag är trött idag. Ända in i själen. Plötsligt nockade tröttheten mig till golvet och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Plötsligt nu när jag tar det lugnt en stund kommer alla tankarna. De som ska hålla sig borta.De som jag inte klarar av.

Jag skulle behöva en paus nu. Den behöver inte vara så stor. Bara ett par dagar. Men en paus är vad jag skulle behöva. men jag kan inte ta det. Jag pausar redan alldeles för mycket.

Bröstchock

Jippijajjajjippijippijaj *trallar*
Mina bröst har krympt. *glad*
En hel storlek.

(Om inte Kappahl och Lindex gått i ihop i nån gigantisk komplott...(för man vet ju aldrig)

om slutet på GG och antikonception

Just alldeles nyss insåg jag att jag snart måste ta adjö av Rory och Lorelai. Men, hallå, hur ska jag kunna det? De är ju mina närmaste och mest personliga TV-vänner. Även om serien går dåligt i USA, så kan de ju inte bara lägga ner så där. Vad ska jag nu göra? Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma igen. Hur patetiskt det än låter, så har "Gilmore Girls" varit en del av min uppväxt, och det har ju hänt en och annan gång att jag önskat att jag också bodde i Stars Hollow.

Jag är inte alls redo att säga Hejdå. Upprörande.


Upprörande är också att jag fortfarande (sedan i fredags) går och tycker det är orättvist att jag måste betala för mina p-piller. De är ju subventionerade och det är ju absolut värt 984 kr om året att inte bli gravid, men van som jag är att alla andra mediciner täcks av högkostnadsskyddet så hade jag faktiskt förväntat mig att även Yasminelle skulle ingå. Annan sorts antikonception gör ju det.

Jag tror att jag är bortskämd.(Ja, snål med för den delen)
Kanske är det så att vi alla i det här landet är lite för bortskämda? Men så länge vi har ett sådant system som vi har,som vi alla faktiskt betalar för att ha, så förväntar jag mig faktiskt att det ska fungera. Och jag tycker inte att behovet av olika sorters medicin ska värderas.

Men...men...men...om det är en rättighet att kunna ha skyddat sex gratis, så kanske det även borde vara en gratis rättighet att kunna ha sex överhuvudtaget, och Viagra är ju inte längre med i högkostnadsskyddet. Jag tror nog faktiskt inte jag ska ge mig in i en diskussion här om det är mer berättigat att p-piller ingår i högkostnadsskyddet än att Viagra gör det. Dock anser jag att preventivmedel skulle vara gratis. För alla.

exakt nu

i den här sekunden är jag lycklig. Efter en lång, skön smaskig påsk är jag hemma igen. Och för första gången på över fyra månader känns hemma som hemma. Jag har nämligen katterna med mig. Och allt är precis som det ska vara. Efter en svettig timme där vi tillsammans återupptäckt leksakslådan ( det är fortfarande samma boll, samma lavendelpåse och samma dunjackepälskant som är favoriterna) och busat, jagat och lekt har flickorna somnat. Snuff ligger i min famn på äkta bebismanér och Purris rasade ihop i locket till lådan. I natt kommer jag att sova gott. En katt i varje öra. Lycka. Trots att det inte är även med E i sängen så är den fullkomlig.

Ett litet aber finns där dock, de förbenade jävla fästingarna som tjejerna dragit på sig i Es trädgård. Och som det som ensamstående kattmänniska åligger mig att ta bort. Usch och blä. Läskiga kryp, fästingar. Men tjejerna är duktiga, ligger stilla i mitt knä när jag tar bort parasiterna ur deras pälsar.

Imorgon

ska jag åka och hämta hem mina pälsklingar. Som jag har saknat mina kattgull. Det kommer att bli en härlig påsk det här. Fyra lediga dagar med E, påskafton med L o. M, kattisarna ska vara hemma... Håller sig sen bara solen framme också så kan det inte bli bättre.

risa och rosa, hissa och dissa

Dagens hundbajspåse delas på två;
den första och största går till Ryan Air som förutom urusel service (fast det "ingår" ju liksom i priset) knappt kan leverera det de får betalt för. Hur kan man tidigarelägga en flight tolv timmar, bara sådär?
Lite mindre men kletigare får knasten som skulle visa mig sin lägenhet men inte dök upp. Om man sagt upp sin hyresrätt trodde jag att man kanske förstod att bostadsbolaget måste kunna få visa den för att få den uthyrd. (Nu ska jag inte säga mer, för då riskerar jag att verka som mycket avogt inställd mot nysvenskar.) Kanske fanns det ändå nån mening med att han inte kom? Fet är nog inte meningen att jag ska bo där.

Undrar om det heter kaerlighet eller kjaerlighet?(slickepinne är så fult ord...) Oavsett så har familjen i Norge gjort sig förtjänt av en, de får mig alltid att känna mig välkommen, även om jag är sämst på att höra av mig.

blandad kompott

från de senaste dagarna. I punktform kommer här helgens;

• hjärnsläpp: Två kusinhjärnor blir hälften så intelligenta som en. Det är nu bevisat. Ingen annan än vi skulle komma på idén att använda permanent hårfärg när det var mer glans som var målet. Med lite smink ser jag ut som en polsk traktorhora. Tur att jag "bara" får mina hårförändringsryck vart tionde år. Och tills jag är 35 har jag förhoppningsvis växt ifrån dem.
• nyförvärv: Nya trosor är aldrig fel. Underbara små glansvita saker som både är perfekt låga och täcker rumpan. Som grädde på moset kan de tvättas i 60 grader och ska av namnet att döma ge "sexy hips". Sloggi säger jag bara.
• köp av tjänst: Tack vare min sömmerska har jag nu lagom långa byxor och ordentliga knapphål längst ner i skjortorna (precis i den lilla glipan där magen annars sticker ut) Visserligen kunde jag själv gjort det, men då hade jag inte fått den där lyxkänslan som det ger att lämna bort sitt skitjobb till nån annan. Och så hade jag gått miste om den oanade bonusen det blev att plötsligt i den mest akuta alla-kläder-ligger-i-tvätten perioden få ett nytillskott av rena kläder. Ihop med mina nya trosor kan jag skjuta upp tvättandet minst en vecka till.
• mest underskattade #1: Tidiga mornar. Man hinner tredubbelt så mycket om man går upp halv nio istället för halv ett.
• mest underskattade #2: Morgonsex. Det finns absolut inget skönare, mysigare eller innerligare sätt att börja dagen. Endorfinkicken blir samma som av en löptur, och kindrosorna blir lika röda men man slipper (tränings)utrustning och kan ligga kvar i sängen. Dessutom är knullrufs den nya pagen.
• nydanande teorier: #1 "Om man använder nya trosor utan att tvätta dem är risken stor att man får både flatlös och rabies. Det senaste kan dock botas med saliv från en annan rabiessmittad person." Som sagt, intelligensnivån sjunker drastiskt när jag och kussen vistas i samma rum, däremot ökar fantasifödet. #2 "Eftersom man tar längre tid på sig om man går en given sträcka sakta får man mer motion än om man hade gått den fort." Han är kanske inte lika klipsk som han ger sken av att vara, min käraste, men påhittigheten är det inget fel på där heller.
• vuxenvarning: Att komma till bibblan tio minuter innan de öppnar för att lämna tillbaka låneböckerna innan det blivit böter på dem.

Egentligen borde jag kanske avsluta med helgens töntvarning, och nej, det är inte Es och mina karaokeduetter jag åsyftar, utan ovanstående lista;) Men, det är vår i luften och jag har överlevt min uppsatsskrivning så allt det här bjuder jag på.

Säg det med en korv;)

Fastän korv är så äckligt och jag aldrig skulle kunna tänka mig att äta det (även om jag inte var vegetarian) så är det på nåt sätt tryggt. Hederligt, enkelt, okomplicerat- som ens uppväxt.Stekt falukorv luktar barndom. När man kommer hem till mormor och morfar och morfar käkar knake (särskild skånsk korv) och mormor lagar nåt annat till mig, så vet man att allt är som det ska vara.

Morfar ringer mormor när hon passar småkusinerna eller står i Röda Korsets butik och berättar om sin nästan dagliga butiksrunda. Glatt delger han dagens köttinköp, vad det var sänkt pris på och om han handlade ett "sursött" eller ett "lilla grova" (brödsorter) eller kanske rentav ett av varje. Jag tror inte det är för att han är så glad över att ha sparat 28.50 på nersatt bog som han ringer, utan för att mat, det kan man alltid prata om. När man inte vet vad man ska säga, men gärna vill visa att man bryr sig, då är det bra med mat. Morfar skulle aldrig säga att han älskar en, han trugar på en godis, kakor och apelsiner istället.

Då E (långt innan han uttalat det seriösa ä-ordet) började köpa hem mjölk enkom till mig, då visste jag att jag var home safe. När Lillebror och hans tjej lagar mat åt varann och ser till att den andre får rätt sorts cola, då vet jag att de har det bra.

Kan du inte uttrycka din kärlek på annat sätt, kan du ju alltid göra det med apelsiner, mjölk, eller varför inte med en korv!

Som vanligt,

har redan Lasse sagt allt;

Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade nittiotal
i ett virrvarr av chanser och val
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
när du somnar om natten, precis som jag
utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset
Du lever för skratten, precis som jag
Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas
Vi proppar i oss och vi vaknar som as
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
Dom hjälper mot ledan, precis som du
Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel...
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel...
(Tvivel, Lars Winnerbäck)

STOP

Nu vill jag inte mer. Nu ger jag upp. Nu skiter jag i det här. Nu slutar jag skolan.

jag vill,jag vill,jag vill, men jag kommer ju inte att göra det. Inatt kommer jag att sitta här ändå och skriva min jävla utredande uppsats om Kvinnor i arbetslivet-en historik. Fastän jag inte vill. För att jag måste. För att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag gav upp mina drömmar.

Samma visa varje gång. Att plugga tar död på mig, att inte göra det och ge upp skulle också döda, så det är bara att välja det som jag tjänar mest på ifall jag eventuellt skulle överleva.

Same procedure as last year

Prov. Svenskprov idag. Jag gick dit. I god tid och allt. Sedan stod jag utanför skolan i 20 minuter och försökte samla mig,fatta mod att gå in. Sen gick jag hem igen. för jag klarade bara inte av att gå in genom dörren. För tänk om...ja,tänk om vaddå? (jag inte skulle klara det?) Jag har läst,åh,vad jag har läst...men det hjälper ju inte. När jag är så rädd att misslyckas att jag inte ens går in och skriver. Ett misslyckande i sig. En jävla skitdag är det idag.

Lite kvar

av sportlovet. Och massor av snö. Snöbollskrig, någon? Nä...inte så sugen jag heller. Särskilt inte som någon har ätit på mina favoritvantar. Undrar vem det kan vara? Möjligen samma dam som gnagt på bredbandssladden? (åååh vad jag saknar mina pälsklingar)

E har lockat med att det är varmt hos honom. Trevligt. Trevligt sällskap med värme. Så det är snart dags att pälsa på sig allt i klädväg och gå till stationen. Undrar bara vilka av tågen som går. Och jag hoppas verkligen att det jag tänker ta går. Ska ta med mig något att läsa och en filt, kanske te också, OM nu tåget stannar...

Greys Anatomy Spoiler;Sorry, men jag måste bara säga att jag blev så oerhört lättad att hon överlevde, Meredith. ( man kan ju bara inte döda huvudrollen-kardinalregel nr 1 ju)Men vad var det för j-la utspel av producenterna? Vill man ha övernaturligheter o svårförklarat hokus-pokus tittar man väl på Lost. Jag vill ha kärlek,humor, lite lagom dramatik och tittar därför på Greys Anatomy. Allt blodet och de coola operationerna är bara en bonus;)

Trist typ (dementi)

Trist att vara sjuk. Men det är tristare att vara nästan sjuk. Febern som var höghushög imorse har försvunnit. I alla fall har den sjunkit.Jag är bara rastlös och uttråkad. Det finns en gräns när man inte har lust att läsa fler Anna Jansson-deckare. (typ när man läst alla hon skrivit) Har sovit hela dan och drömt märkliga saker. Är alltså ganska pigg nu. Dock lite mosig i huvudet. Kallt som fan är det och fullt av äcklig snö utomhus. Men jag måste ta tillbaka min arga utläggning om hur tröga skåningar blir i samband med snö. Snön är tydligen speciell här sa de på TV. Blötare. Okej. Jag ber om ursäkt. Vi är inte så dumma änd

Felsök

I googlandets tidsålder kan man ju få en del dåliga träffar. Misstänker att de som googlat (eller på annat sätt sökt efter) något av följande; vithaj, swivel sweeper, värmehjärta, ENIRO,klippt lugg, eller stilpolisen blivit antingen besvikna eller förvånade när de hamnat här. Jag tycker att det är lite småfestligt och att det visar "bredden" på den här bloggen. Den handlar om allt men för det mesta om ingenting.

Grattis Skåne

Snön har nu kommit till en plats nära dig!
Jag tror nästan vi skåningar har oss själva att skylla ibland när resten av Sverige kallar oss tröga. Vid det här laget vet varenda femåring att det kommer snö här också, varje år. Även om det är lite svårt att förutsäga exakt när den ska komma. Men ändå, varje gång, fast vi vet att den kommer, så står vi där som lamslagna och undrar vad det är för vitt som faller från himlen. Bilar kör av vägen eller in i varann, tågen slutar att gå och folk fryser tår o näser av sig när de är ute och traskar barhuvade i sina j***a vårskor! Nä, avstånd i trafiken, vinterdäck eller vinterkläder är inget för en äkta skåning, det är bara för "dumma norrlänningar" o gamla kärringar.

Jag hade tur som kom med ett tåg hem efter träningen. Många tåg från Malmö var nämligen inställda, då det var....SNÖ på spåren. Nästa gång det ska läggas ny järnväg här borde kanske även vi satsa på "anti fruset regn-räls" från Kung Bores Järnbane AB.

Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Pressbyrån ökade förmodligen sin försäljning lavinartat jämfört med andra onsdagar. Jag var ju inte den enda som slank dit o köpte te och choklad. Så träningen blev plusminusnoll, men jag fick mig i alla fall en påminnelse om att jag tillhör en befolkning med kollektiv avsaknad av snöminne.

Frihet i tablettform

Äntligen säljs Naproxen receptfritt. På tiden säger jag bara.

Jag vill ha fredag idag

Jag ogillar att det är måndag. Inte för att det är fel på måndagar, utan för att det är så mycket vecka kvar fram till fredagen då. Är alldeles bubblig inuti, fjärilarna har löpt amok och det luktade vår imorse. Har varit på vippen flera gånger att rusa ut på gatan och skrika och hoppa runt av ren lycka. Men jag har sportlov och alltså fortfarande pyjamas på mig, så jag gör inte det. Istället längtar jag mig tokig efter fredag. Längtar mig tokig efter världens underbaraste. På fredag är det älskling, på fredag är det fest. Fredag är dagen som jag gillar bäst.

Kär.Och galen.

En SÅN dag idag

Jag fryser, fingrarna är nästan blåa. Och bara för att jag frös så jävligt överallt kom jag på den glada idén att jag kunde knäcka ett sånt där värmehjärta och stoppa innanför tröjan och i alla fall tina lite nånstans. Sådana hjärtan blir jäkligt varma och passar man sig sig inte så bränner man sig. Så nu är jag kall och har bränt mina boobs ( att lägga hjärtat mellan tröjlagren blev ju inte tillräckligt varmt). Eller, det är inte boobsen jag bränt utan urringningen, eller,ja, det som kan vara en urringning om han har en sån där superduperglitterglamspetstjolahoppsan, som jag inte har. Men där i sänkan mellan mina bröst (som också är förfrusna) har jag nu ett litet hjärtformat märke. Och så har jag ostskalk i strumporna. För nån hade inte tömt soppåsen och osten trillade visst ut igen när jag kastade den utan att märka det. Så när jag skulle ta lite kallt vatten på min brända urringning trampade jag i Västan-ost, fast jag märkte inte det förrän jag började fundera över varför min ena trampdyna liksom växt och det kändes som att jag gick på en kudde. Nu sitter jag här i ett par sticksiga sockor för osten går inte riktigt bort(det var mina bästa raggsockar som man kan dra halvvägs upp på låret.) och är väldigt deprimerad. Inget blir som jag vill och nej,jag ska inte ha mens men det är förjävla mycket månad kvar så här i slutet av pengarna, och jag har inte sovit så mycket i natt och kan inte somna nu heller för jag fryser och det hjälpte inte att jag åt en ostochmarmeladfralla. Tre koppar te funkade inte heller och inte en bulle till, däremot fick jag dåligt samvete och hemskt ont i magen av kissnödighet men går jag på toa fryser jag ihjäl och jag kan ändå inte knäppa upp byxorna för då måste jag ta av mig vantarna. E har varit så varm och go hela natten och inte sagt ett ljud om att jag snorat och gråtit på honom. Den nya adaptern funkar sådär, så nu går datorn på batteri men om jag hoppar lite hinner jag nog både se Greys Anatomy, Ugly Betty och What About Brian på de 73% som finns kvar. Sen slocknar batteriet. Mitt också hoppas jag. Och sen när jag vaknar så skiner solen, osten har mirakulöst försvunnit ur strumporna, jag är varm, vet vad jag vill göra med mitt liv. Ja, och så har jag vunnit en kappsäck full med pengar.

aningslösa föräldrar

I Gs sexa har de nu haft sexualundervisning. Men det var lite svårt att göra läxor, för man kunde inte fråga om hjälp, för sådant vet ju inte föräldrar något om. Fick hans pappa veta på utvecklingssamtalet.

När jag gick till Ica idag passerades jag av tre småtjejer i 10-12 års-åldern på cyklar. De hade sådana där klara, prathöga röster som tjejer i den åldern har, så det var svårt att undgå deras samtalsämne; namn på snippan. Eller kanske skulle den kallas blomman, eller grottan eller bävern(var f-n har de fått det ifrån)? De rablade upp några andra fantasifulla förslag för att sedan i kör säga tyst, när de cyklade förbi mig. Sen var det lite svårt att urskilja när alla pratade i mun på varann, det sista jag hörde innan de körde ner i gångtunneln var -ja, för vad det heter mellan benen, det kan man ju inte fråga mamma om"

Jag fick mig ett gott skratt när E berättade om Gs läxor, och log igenkännande åt småtjejerna. Vissa saker verkar aldrig förändras; konsensus att föräldrar inte vet något om, och aldrig under några omständigheter har sex.

Hutlöst

-det är vad det är, att ta nästan 1000 spänn för en adapter till laptopen. Särskilt om man betänker att man kan (om man nöjer sig med nåt enkelt visserligen) få en ny för 6500. Men det är bara att betala...om jag vill kunna använda min dator, och det vill jag ju. Sitta här o knattra på det där brailletangentbordet brorsan envisas med att använda är hopplöst irriterande. För att inte tala om hur irriterande det är att inte kunna sätta sig vid datorn närhelst andan faller på. Och det gör den rätt ofta. Jag är faktiskt beroende av min lilla maskin, den är ju både "TV"och musikspelare. Min snuttefilt helt enkelt. Latten och datorn har ersatt de normala övergångsobjekten välling och Nalle. De som man lämnar kvae i barndomen och INTE ersätter med nåt nytt;)

Relevant fråga?

"Hur ska de gåå för lannet när ongdomen tar över? Ja, ja är då gla att jag slipper se den dan, de säär ja di bara"- Äkta Skånsk Tant på Konsum (när den "unge" (30+?) killen i kassan inte hittade nycklarna)

Hallå?

Var bor alla människor? Jag bara undrar...När man ska med tåget hemma i vanlig jobbslutartid så fullkomligt väller det ut folk. På byn ser man aldrig en kotte, efter nio inte ens några katter. Så var tar alla vägen? Jag undrar jag...om de ligger och trycker i buskarna tills morgonen därpå när de stiger på tåget igen. Kanske är de bara inhyrda statister? Så att jag inte ska genomskåda att det här egentligen är en set-up alltihopa. Att det här inte alls är ett liv, mitt liv, utan en serie på TV, där folk efter programmen får maila och ringa in och rösta på vad som ska hända i nästa avsnitt. Är det så skulle det förklara en hel del märkliga saker genom åren. Som the Truman Show. Fast på riktigt.

Förändringens vindar

blåser just nu över mig. Jag vet inte vad som händer, men rastlösheten och tristessen har börjat jaga mig. Det händer då och då. Vanligtvis brukar jag skaffa mig lite mer "spänning" genom att göra något oväntat (och/eller dumt) som att göra slut med en (här ska det kanske förtydligas att jag endast har en åt gången;)) pojkvän, tokshoppa eller gå ut och bli asfull. Jag har inte lust att göra något av det (ja, ok, ett par nya skor hade ju inte suttit fel), men något var jag ju tvungen att göra. Så jag klippte mig. Det brukar också hjälpa. Att skaffa en ny frisyr gör liksom att man...tja, inte får det så mycket mer spännande, eller blir så väldigt annerlunda, men om jag kisar utan glasögon/linser och tittar i spegeln så ser det ut som att det är någon annan där. Nån som jag inte känner. Och det är ju alltid spännande att träffa nya bekantskaper;) Så kan jag prata med den här nya personen lite och tycka att det har ju ändå hänt nåt nytt, tills jag upptäcker att just det, det är bara jag som pratar med mig själv igen.
Så nu sitter jag här, klockan ett på natten med nyklippt lugg, räknar matte och pratar med den här synnerligen trevliga tjejen.

stilpolisen- i.e strumppolisen

Tyvärr finns det inte nån sådan vad jag vet. Men det borde stiftas en och annan lag mot vita strumpor a la´10 för en hundring. Vad är det för fel på kidsen av idag? Som inte fattar det? Hade man fått böta lika mycket som det där tiopacket kostar var gång man blev påkommen, så hade folk nog slutat använda de där strumporna på andra ställen än där de hör hemma (gympasalen möjligtvis) Jag skulle gladeligen tråla runt efter vitstrumpor på kvällarna på min cykel. Kanske kunde man göra en deal med nattvandrarna? Så att de fick lite fler nya jackor ibland om de tipsade om var tubsocksgängen höll hus. Alla utom möjligtvis Stadium och Intersport skulle vinna på det. Kanske fjortispojkarna inte förstår det nu, men den dag de blir förälskade i en annan stilpolis...då tror jag de kommer att vara tacksamma.

Fröken Jag-lever-i-min-Pyjamas har talat....hon kastar minsann inte sten i glashus...men gärna tubsockor

En liten varning tack

Om man kan sätta åldersgränser på filmer som innehåller upprörande, stötande, våldsförhärligande scener, för mycket sex eller något annat som på något sätt kan uppröra tittaren, så borde man väl kunna göra det på böcker också? Bara en liten symbol, en triangel kanske, som varnar den känslige läsaren. Det behöver ju inte stå exakt vad det varnas för men läsaren får en liten förvarning om att det kan vara obehagligt.

Det finns inget som jag berörs så illa av som våld mot och plågande av djur. Jag mår fysiskt illa av det och väljer konsekvent bort att läsa rapporter om djurförsök eller djurplågeri. Jag undviker så gott jag kan filmer där jag fått höra att sådant förekommer, även om det är i en aldrig så liten sekvens av filmen.

I två veckor har jag väntat på att "Svinalängorna" skulle komma. Väntat och väntat, mail efter mail från bokus om att den är försenad. Så kommer den äntligen,!Gissa min besvikelse när jag istället för en stunds ytterligare uppskjutande av provplugg kastas rakt in i en utförlig,känslosam beskrivning av dränkning coh gasning av katter och deras ungar. Jag vet att sånt har hänt, att det nog tyvärr fortfarande är ganska vanligt. Men det gör mig inte bättre rustad att läsa om det. Susanna Alakoski må vara hur bra som helst, men för mig har boken helt tappat sin tjusning. (så är det nån som vill ha den så...) Som när man var liten och blev bjuden på choklad hos farmor; istället för god, krämig choklad i mitten av pralinerna var där spridränkta körsbär som stack i halsen. Lurad på konfekten helt enkelt.

Att rensa i röran

kan vara bra det. Men det kan också ställa till bekymmer. Jag har städat väldeliga här i helgen. Så nu hittar jag inte någonting. Jag har nog städat bort en hel massa, men oftast så upptäcker jag ju inte det förrän det är något jag letar efter, som inte ligger på sitt för mig vanliga stök-logiska ställe. Nu kan jag inte hitta lappen med PIN-koden till mobilen. Man kan ju tycka att jag borde memorerat den, men jag har bara använt den en enda gång, och det var när jag satte i det nya simkortet efter jul. Sen dess har mobilen varit på (jodå, den är alltid på, jag ignorerar bara samtal ibland eller sätter den på ljudlös). Men nu är pin-koden borta. Att jag inte kan bli uppringd säger sig själv, att jag inte kan ringa är lite mindre självklart, då jag trots allt har en fast telefon. Men...sen jag fick mobil för ett antal år sedan, så har jag slutat lära mig folks telefonnummer. Visst,visst, Eniro finns, men sen de gjorde om sidan har den blivit om möjligt ännu sämre. Och alla koder, bankkoder och larmkoder och lösenord och sånt, som jag har i mobilen, de kan jag ju inte gärna slå upp på Eniro, eller Hitta, även om det påstås att allt finns där. Jag har inte lagt pappret med koden i -här-sparar-jag-viktiga-papper-påsen, inte heller i här-kan-det-också-tänkas-hamna-viktiga-papper-lådan, så var finns den då? Kanske borde kolla i hyllan med kokböcker, där hamnar det ibland en del saker som inte borde vara där, typ viktiga papper.

Utmanad

Jag kan vara sämre. Men absolut inte sämst;) Min härliga mamma har utlovat en belöning (klirr i kassan) till mig och min bror om vi fixar våra Matte B-kurser. Och det säger ju sig själv, att vi båda kommer att göra det nu. Förutsättningarna finns där hos oss båda (trots mina stora bröst är jag inte alldeles hopplös på matte), må sen hända att vi är aningen ointresserade och ibland på gränsen till lata. Men nu kommer jag att plugga som en gnu, jag kan ju inte låta min lillebror klå mig, och han i sin tur vill med största sannolikhet inte bli brädad av syrran.
Först kallade jag mammas förslag för muta... men det är ok, jag är inte den som är den. Men sen insåg jag att det hon gör är faktiskt att uppmuntra oss, kanske mest våra pengagiriga,ärelystna jag, men det är trots allt en uppmuntran. Att inte vara bäst är nog inget problem för min bror, men ingen av oss vill vara sämst!

Och av den anledningen kunde jag ju heller inte motstå utmaningen E gav mig. Egentligen är det hans jobb som utmanat honom till att träna minst fem gånger i veckan, men jag kan ju absolut inte vara sämre. Känns som en morot till att komma igång igen. Min trampdyna har läkt så nu har jag inga andra ursäkter. Löftet till mig själv var trots allt att vara snäll mot mig själv. Ta hand om mig och göra sånt som jag mår bra av. Jag mår jäkligt bra av att klara både matten och springa, om jag sedan får en "morot" när jag kommer i mål, så är det ännu bättre!

Än slank hon hit...

än slank hon dit...o än slank hon ner i diket.

Tvära kast. Har inte alls fått lägenheten uthyrd för han som ville ha den hade en tjej som inte tyckte den var bra... Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Bara säga upp den...o... Hoppas på att jag hittar nåt under tiden. Eftersom jag inte vill ha det jag kan få. Men där jag vill bo är det inte så lätt att hitta nåt.E som stiger upp lite tidigare än jag om helgerna, ringde på en lägenhet i morse. Men det är visst fler än jag som vill bo i Helsingborg. Det hade ringt typ 80 andra. Hm...är tillbaks där jag började. Nästan. Men åtminstone har jag fått lite mer klarhet i vad det är JAG vill.

"fri som en fågel"

Luffarvisan
Se på luffarn som går där på vägen.
Se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår
går han ut och går
för att söka sig äventyr.
Han går så långt som vägarna räcker.
Han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin
då far vanvett i 'n,
det är det som ger honom hans mod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel
och då är det som nånting ropar: Kom!
I hans galna luffareblod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel
och då är det som nånting ropar: Kom!
I hans galna luffareblod
Se på luffarn som går där på vägen.
Se på luffarn Guds lille fyr.
Nog blir han trött ibland
och då tänker han:
Varför söker jag äventyr.
Varför måste jag vandra och vandra
Det finns så många klokare bestyr.
Så varför ska jag då
bara gå och gå
jag kanske vandrar åt helsefyr.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel
Och då är det som nånting ropar: Kom!
I hans galna luffareblod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel
och då är det som nånting ropar: Kom!
I hans galna luffareblod


Jag har nog helt förlorat både vett och sans. Hyrt ut min lägenhet...och nu dinglar jag rakt ut i luften. Vet inte var jag ska bo, eller hur länge det kommer att dröja tills jag hittar något jag verkligen kan trivas i. En hel del kommer nog att tycka att det totalt slått slint...men sanningen är den, att jag känner mig alldeles fri. Fri som en fågel. Allt kan hända, och det kan bara bli bättre. Bott i kappsäck har jag ju gjort nästan hela mitt liv ändå, och plötsligt stör det mig inte. Knäppt att en sådan sak, som att bli bostadslös kan kännas så befriande. Men det säger en del om hur lite jag trivs med att bo här. I den här lägenheten. I den här lilla hålan.

Skräp eller fynd?

Det är verkligen frågan. Jag fick ju panik när det visade sig att killen som skulle hyra min lägenhet hade ändrat sig. drömde mardrömmar om att jag skulle behöva bo kvar i den själv. Men...som tur är tycker man olika, och vad jag förkastar är guld värt i någon annans ögon. Och att det är uthyrarens marknad här nere hjälper nog till lite. Har jag tur så är jag av med den redan imorgon.

Ja, egentligen är det ju inget större fel på den, man får vad man betalar för. Men...den ligger så alltför nära mamma. Och jag behöver komma ifrån. Känna det här med att vara fri och oberoende. FRI. OBEROENDE. (ingen som vet vad jag gör, eller när jag kommer, och går)

trots min fina Kittyjamas...

Så kan jag inte sova. Hade min digitalkamera bara funkat (men nejdå, den la av precis till jul, lagom till min lilla Purris hade förvandlat granen till sitt eget privata hemmagym) så hade jag faktiskt tagit en bild. Med mig själv och allting, på världens finaste rosa Hello Kitty pyjamas. Men trots att den är så fin och skön och mjuk och MIN, och en mycket väl uttänkt julklapp från min älskling, så kan jag hur mycket jag än försöker inte sova. Har försökt i typ tolv timmar nu. Borde kanske börja fundera över de egentliga orsakerna till min envisa sömnlöshet. Fast ibland tror jag det är så enkelt att jag helt enkelt inte kan sova själv. Jag behöver sällskap. Men det känns lite väl själviskt att alltid ha katterna hemma för att jag ska få sova. Innan i veckan har jag ju sovit med E. Nu ska jag somna själv en hel vecka. Och då...då kan jag inte. Eftersom jag har två prov på två veckor, så behöver jag ju sömn. Men det är inte rätt mot katterna att de ska behöva vara med om en flytt (för nästa helg så flyttar vi ju), bara för att jag ska kunna sova.

Kanske jag kan åka hem till mormor och sova där? Å, det vet jag ju att jag kan... men jag vill vara stor flicka. Klara mig själv. Och inte behöva ha sällskap för att sova.

nu då?

vad ska jag titta på nu? min bästa torrent-sida har stängts ner. Buhuhu.

En av två

Jag har på sista tiden insett hur betydelsefullt det är att vara del i en fungerande tvåsamhet. Inte bara den grejjen att man har en pojkän att leka, sova och ägna sig åt div. nakna aktiviteter med. Utan att jag faktiskt har en någon i mitt liv som jag kan och vill göra så mycket mer med. En någon som inte vänder sig om och suckar om jag är ledsen, utan faktiskt tar sig tid att lyssna och förstå, som håller om mig även om jag inte tror det ska gå över. En någon som när jag är glad delar min glädje. Som i sin tur delar sina tankar,glädjeämnen och bekymmer med mig.

E är bland det häftigaste som hänt mig. Jag förstår plötsligt innebörden av ordkombinationer som "fungerande förhållande" och "vänner och älskande". Och det bästa av allt är att E är på riktigt, han är lika bra i verkligheten (kanske ngt bättre?) som i de där fantasierna man så lätt målar upp i början.. Fortfarande. Allt är inte rosa och små fluffiga moln hela tiden längre. Men framförallt nu, när jag känner E så mycket bättre, och vet om de flesta av hans svagheter och vansinnigt irriterande ovanor;) så tycker jag om honom så mycket mer. För att han är äkta. Varken mer eller mindre, utan precis den han utger sig för att vara. En trogen,omtänksam partner (hm,ja, det låter som jag pratar om en jakthund eller arbetshäst...) fin vän och en makalös pappa. Även om det sistnämnda inte har direkt med mig och vårt förhållande att göra, så måste det ändå nämnas. Han gör ett super jobb som pappa med barnen som jag fått förmånen att dela honom med.

När jag funderade över hur personen som jag skulle vilja dela mitt liv med såg ut, så var inte en frånskild 19 år äldre man med två barn den första som kom för mina tankar. Det var nog inte med alls, inte ens på no-no listan. Men så fel man kan ha. Kärlek kan finnas där man minst anar det. God do works in mysterious ways. Och hur den här sagan än kommer att sluta , antingen vi nu lever lyckliga i alla våra dagar, prinsen blir uppäten av draken eller prinsessan bortrövad och aldrig hittad igen(för i sagor finns inte alternativ som att tröttna, växa ifrån varandra, hitta nån annan, otrohet), så är det ett fantastiskt äventyr!

round and round and round we go

Så är det bara. Sprnga på. Tills man stupar. O då är det bara att resa sig igen. För att man gör sig mindre illa om man springer, istället för att ligga kvar och bli kastad runt i hjulet. Som snurrar.Runt,runt,runt. Utan stopp. Så känns livet nu, som ett jävla hamsterhjul som aldrig stannar. Jag kämpar på. Jag vill väl inte direkt påstå att jag ser ljuset i tunneln, men jag vet att det finns där. Så det gäller att springa på, inte falla allt för många gånger. Det skulle liksom vara trevligt att komma ut på andra sidan utan allt för många blåmärken och skrapsår. "Andra sidan", det är nästa sommar det. När jag (förhoppningsvis) äntligen är färdig med det här skitet som kallas Komvux. Visst, det är en fantastisk andra chans, men det gör inte att jag hatar varje sekund av det mindre. För här kan vi verkligen tala om hat. Det tråkar ut mig, är inte alls utmanande eller intressant, och framförallt är det stressande, psykiskt krävande. Och det är något jag måste göra. Självplågande hade jag ju slutat med, men det här känns som en form av självpålagd tortyr.

Men även den här karusellen kommer att stanna. Nästa sommar... På något märkligt sätt känns det mycket närmare nu än vad det gjorde för två veckor sedan. Då var det nästnästa år...nu är det nästa sommar.

Jag vet ju att jag kommer att klara det. För att jag måste. Frågan är bara på vilket sätt jag ska göra det. The hard way, or the easy? Men den bittra sanningen är den att; there is no easy way out. This is gonna cost you.
(tittat lite för mycket på amerikansk "TV" igen -dvs. am TV-serier i min dator)

Sitter och väntar nu på att ett nytt avsnitt av "What about Brian" ska komma ner. Så att jag kan "vila" lite. Sova kan jag inte. Och vila uten distraktion funkar inte. För då kommer tankarna. Och sen kommer alla känslorna på en och samma gång.
Och då är jag liksom körd.

Och eftersom jag är en klantskalle, så har jag lyckats skada trampdynan på min stortå. Så jag kan inte gå ut och gå. Inte gå ifrån ångesten. Bara döva den med den ena episoden efter den andra. Eller, avsnitt, heter det väl på svenska? Episod är något annat.

Imorgon åker flickorna igen. Så att jag kan packa i lugn och ro. Fast jag är lite tveksam till om jag vill att de ska åka, de är trots allt två väldigt underhållande stjälpare. För hjälpare, det är de inte;)

Nä...nu ska jag se om Adam kommer på att Marjorie vänstrade med Brian natten innan Adams och Marjories bröllop. Om de nu verkligen gjorde det??? De kanske bara mumsade lite på varann- fast det är nog att räkna som otrohet det också.

skrot i generna

Godmorgon kära vänner, eller egentligen är det godnatt. Det här skrivs på sängkanten, på väg ner.

Kunde inte sova så jag kunde lika gärna vara uppe och röja. Och det ska gudarna veta att det behövdes.Av naturen är vi lumpsamlare i vår familj, morfar kastar aldrig någonting, och av allt det jag hittade undangömt i mina lådor och påsar att döma, så gör inte jag det heller. Jag vet inte riktigt var allt kommer ifrån, men precis som morfar så tenderar även jag att samla på mig det som andra tänker slänga. Ibland tar sig sparivern något märkliga uttryck. För när behöver man egentligen tre juicepressar, eller fem vispskålar, varav två är från femtiotalet. Sex påsar med blandad kompott åkte i soporna, bland annat lyckades jag intala mig själv att jag aldrig kommer att vilja sätta upp uringula nylongardiner med spets (gammelmormors) hur praktiskt det än kan tyckas att det fanns fyra, ej heller kommer jag ha nån användning för mammas farmors papiljotter eller en påse strumpbyxor i storlek 48. Men nu är det "hottat".

Det är inte bara det att jag har samlat på mig mig konstiga,onödiga saker, jag har dessutom mycket av allt. Jag har så mycket porslin att jag inte behöver diska på två veckor, och eftersom jag verkar ha sparat alla påslakan jag fått sedan jag föddes så behöver jag bara tvätta sängkläder en gång i kvartalet.

Nu ska jag sova lite. Imorgon ska resten av skiten ut. Men min knappsamling vet jag inte om jag är redo att skiljas från än. Den kan ju faktiskt vara bra att ha. Men två strykbrädor behöver jag inte. Hur kul jag än tycker det är att stryka så kan jag bara använda en i taget.

Det är en farlig sak med att jag flyttar till större- så mycket mer plats att spara och hamstra och samla på. När jag fyller 72 ska jag öppna lumpbod för att dryga ut pensionen. Så egentligen borde jag kanske inte kastat gardinerna. Och vem vet, det går kanske inte att få tag i riktiga papiljotter år 2054, så de borde jag kanske också sparat?

Idag

har det inte hänt så mycket. E fyllde år. Känns lite konstigt att inte få fira honom. Det är lite märkligt att "dela" honom, men det känns faktiskt ofta som att jag gör just det. Delar med hans barn.
Undrar om vi kommer att vänja oss vid varandra, barnen och jag?

Skolan har börjat igen, och med den kommer på något sätt bekymren. Genast känner jag mig stressad. Nu har jag faktiskt lagt upp en plan för hur och när jag ska plugga, men redan oroar jag mig för att det inte ska vara tillräckligt. Svår balansgång. Till senaste provet läste jag ju för mycket...och det gick ju inte så bra. Till detta sista i företagsekonomi ska jag försöka läsa "lagom". Men jag vet att jag inte kommer att kunna slappna av förrän den 31 när jag skrivit det. Januari kommer att bli en tuff månad. Första provet i B-kursen i psykologi snart också.

Och så ska jag flytta! Det är väl egentligen mest roligt! men det kräver en hel del. Jag måste nånstans få tid att packa. Och lite tid att ta hand om mig själv. Minns inte senast sulorna på mina löparskor fick känna mark. Behöver det. Annars faller jag sönder. Tror det är det som håller ihop, att komma ut, röra sig.
Från och med den 27 kommer katterna och jag ha ytterligare 14 kvadrat att tassa runt på. Och ett badkar. Det ser vi framemot! alla tre. Samt egen tvättmaskin, torktumlare och en uteplats. Just nu tror jag inte vi kan få det bättre!!! och så ligger det precis brevid en upplyst slinga, en som som går runt och är lagom att hinna på morgonen.

Om man sover på natten vill säga. och det gör ju inte jag nu. Det är svårt det här med förändrigar. Även om de är av godo, så tar det alltid tid innan jag har vant mig vid och anpassat mig till dem.

Jag har länge undrat över en sak, varför måste katter alltid kräka på saker? Varför kan de inte bara spy på golvet? Fast det är klart, det är inte lika bekvämt att sitta och ulka på ett golv som på en matta eller ett täcke, och så sugs det inte upp så bra heller.

min huvudvärk

Håhåjaja...rödvin mår jag bäst utan. Så är det bara. Hur gott det än är, för jag har upptäckt att det är riktigt gott...så kommer det inget gott utav att dricka det. Jag blir antingen gråtmild eller fnissig...och får en fruktansvärd huvudvärk. Note to self; låt bli rödvinet.

Träffade Es syster och hennes familj ikväll. Trevligt,trevligt. Men...varför kan jag aldrig hålla käften? (vinet....?) ibland skulle det vara bra för mig at intet prata så mycket...jag skulle inte ha nån ångest efteråt. Skulle kännas bättre att inte blotta strupen så. Som alltid är det lätt att vara efterklok.

Det är jag ju alltid. Tänk om jag kunde vara klok på förhand nån gång? Ja, då skulle väl förmodligen grisar kunna flyga också. Men...inget att göra åt det nu, men jag skulle verkligen önska att jag tänkte efter före lite oftare.

Hm...vilken gnällkanal den här bloggen har blivit. Ett litet andningshål när jag behöver riva av mig lite. Har oftast annars inte så stort behov av att skriva längre. Ganska bra ordning på tankarna...och så hjälper det mycket, det att jag och E pratar så mycket med varandra.

Årets första nyckeljakt;)

Äntligen,äntligen ska mina flickor komma hem igen. De har (visserligen på grund av mitt något kaotiska leverne) varit borta så väldigt länge. Men, nu, eller snart ska jag åka och hämta dem. Men...för det finns alltid ett men...först måste jag hitta bilnycklarna. Och jag har ingen aning om var de finns. På en vecka kan mycket hända, och tydligen är det tid nog för att nycklar ska få ben. Så alla tankar jag hade tänkt få ner här...de får nog vänta...först ska jag på nyckeljakt. Och sedan...sedan ber jag för att bilen startar;)