Hallå?

Var bor alla människor? Jag bara undrar...När man ska med tåget hemma i vanlig jobbslutartid så fullkomligt väller det ut folk. På byn ser man aldrig en kotte, efter nio inte ens några katter. Så var tar alla vägen? Jag undrar jag...om de ligger och trycker i buskarna tills morgonen därpå när de stiger på tåget igen. Kanske är de bara inhyrda statister? Så att jag inte ska genomskåda att det här egentligen är en set-up alltihopa. Att det här inte alls är ett liv, mitt liv, utan en serie på TV, där folk efter programmen får maila och ringa in och rösta på vad som ska hända i nästa avsnitt. Är det så skulle det förklara en hel del märkliga saker genom åren. Som the Truman Show. Fast på riktigt.

Förändringens vindar

blåser just nu över mig. Jag vet inte vad som händer, men rastlösheten och tristessen har börjat jaga mig. Det händer då och då. Vanligtvis brukar jag skaffa mig lite mer "spänning" genom att göra något oväntat (och/eller dumt) som att göra slut med en (här ska det kanske förtydligas att jag endast har en åt gången;)) pojkvän, tokshoppa eller gå ut och bli asfull. Jag har inte lust att göra något av det (ja, ok, ett par nya skor hade ju inte suttit fel), men något var jag ju tvungen att göra. Så jag klippte mig. Det brukar också hjälpa. Att skaffa en ny frisyr gör liksom att man...tja, inte får det så mycket mer spännande, eller blir så väldigt annerlunda, men om jag kisar utan glasögon/linser och tittar i spegeln så ser det ut som att det är någon annan där. Nån som jag inte känner. Och det är ju alltid spännande att träffa nya bekantskaper;) Så kan jag prata med den här nya personen lite och tycka att det har ju ändå hänt nåt nytt, tills jag upptäcker att just det, det är bara jag som pratar med mig själv igen.
Så nu sitter jag här, klockan ett på natten med nyklippt lugg, räknar matte och pratar med den här synnerligen trevliga tjejen.

stilpolisen- i.e strumppolisen

Tyvärr finns det inte nån sådan vad jag vet. Men det borde stiftas en och annan lag mot vita strumpor a la´10 för en hundring. Vad är det för fel på kidsen av idag? Som inte fattar det? Hade man fått böta lika mycket som det där tiopacket kostar var gång man blev påkommen, så hade folk nog slutat använda de där strumporna på andra ställen än där de hör hemma (gympasalen möjligtvis) Jag skulle gladeligen tråla runt efter vitstrumpor på kvällarna på min cykel. Kanske kunde man göra en deal med nattvandrarna? Så att de fick lite fler nya jackor ibland om de tipsade om var tubsocksgängen höll hus. Alla utom möjligtvis Stadium och Intersport skulle vinna på det. Kanske fjortispojkarna inte förstår det nu, men den dag de blir förälskade i en annan stilpolis...då tror jag de kommer att vara tacksamma.

Fröken Jag-lever-i-min-Pyjamas har talat....hon kastar minsann inte sten i glashus...men gärna tubsockor

En liten varning tack

Om man kan sätta åldersgränser på filmer som innehåller upprörande, stötande, våldsförhärligande scener, för mycket sex eller något annat som på något sätt kan uppröra tittaren, så borde man väl kunna göra det på böcker också? Bara en liten symbol, en triangel kanske, som varnar den känslige läsaren. Det behöver ju inte stå exakt vad det varnas för men läsaren får en liten förvarning om att det kan vara obehagligt.

Det finns inget som jag berörs så illa av som våld mot och plågande av djur. Jag mår fysiskt illa av det och väljer konsekvent bort att läsa rapporter om djurförsök eller djurplågeri. Jag undviker så gott jag kan filmer där jag fått höra att sådant förekommer, även om det är i en aldrig så liten sekvens av filmen.

I två veckor har jag väntat på att "Svinalängorna" skulle komma. Väntat och väntat, mail efter mail från bokus om att den är försenad. Så kommer den äntligen,!Gissa min besvikelse när jag istället för en stunds ytterligare uppskjutande av provplugg kastas rakt in i en utförlig,känslosam beskrivning av dränkning coh gasning av katter och deras ungar. Jag vet att sånt har hänt, att det nog tyvärr fortfarande är ganska vanligt. Men det gör mig inte bättre rustad att läsa om det. Susanna Alakoski må vara hur bra som helst, men för mig har boken helt tappat sin tjusning. (så är det nån som vill ha den så...) Som när man var liten och blev bjuden på choklad hos farmor; istället för god, krämig choklad i mitten av pralinerna var där spridränkta körsbär som stack i halsen. Lurad på konfekten helt enkelt.

Att rensa i röran

kan vara bra det. Men det kan också ställa till bekymmer. Jag har städat väldeliga här i helgen. Så nu hittar jag inte någonting. Jag har nog städat bort en hel massa, men oftast så upptäcker jag ju inte det förrän det är något jag letar efter, som inte ligger på sitt för mig vanliga stök-logiska ställe. Nu kan jag inte hitta lappen med PIN-koden till mobilen. Man kan ju tycka att jag borde memorerat den, men jag har bara använt den en enda gång, och det var när jag satte i det nya simkortet efter jul. Sen dess har mobilen varit på (jodå, den är alltid på, jag ignorerar bara samtal ibland eller sätter den på ljudlös). Men nu är pin-koden borta. Att jag inte kan bli uppringd säger sig själv, att jag inte kan ringa är lite mindre självklart, då jag trots allt har en fast telefon. Men...sen jag fick mobil för ett antal år sedan, så har jag slutat lära mig folks telefonnummer. Visst,visst, Eniro finns, men sen de gjorde om sidan har den blivit om möjligt ännu sämre. Och alla koder, bankkoder och larmkoder och lösenord och sånt, som jag har i mobilen, de kan jag ju inte gärna slå upp på Eniro, eller Hitta, även om det påstås att allt finns där. Jag har inte lagt pappret med koden i -här-sparar-jag-viktiga-papper-påsen, inte heller i här-kan-det-också-tänkas-hamna-viktiga-papper-lådan, så var finns den då? Kanske borde kolla i hyllan med kokböcker, där hamnar det ibland en del saker som inte borde vara där, typ viktiga papper.

Utmanad

Jag kan vara sämre. Men absolut inte sämst;) Min härliga mamma har utlovat en belöning (klirr i kassan) till mig och min bror om vi fixar våra Matte B-kurser. Och det säger ju sig själv, att vi båda kommer att göra det nu. Förutsättningarna finns där hos oss båda (trots mina stora bröst är jag inte alldeles hopplös på matte), må sen hända att vi är aningen ointresserade och ibland på gränsen till lata. Men nu kommer jag att plugga som en gnu, jag kan ju inte låta min lillebror klå mig, och han i sin tur vill med största sannolikhet inte bli brädad av syrran.
Först kallade jag mammas förslag för muta... men det är ok, jag är inte den som är den. Men sen insåg jag att det hon gör är faktiskt att uppmuntra oss, kanske mest våra pengagiriga,ärelystna jag, men det är trots allt en uppmuntran. Att inte vara bäst är nog inget problem för min bror, men ingen av oss vill vara sämst!

Och av den anledningen kunde jag ju heller inte motstå utmaningen E gav mig. Egentligen är det hans jobb som utmanat honom till att träna minst fem gånger i veckan, men jag kan ju absolut inte vara sämre. Känns som en morot till att komma igång igen. Min trampdyna har läkt så nu har jag inga andra ursäkter. Löftet till mig själv var trots allt att vara snäll mot mig själv. Ta hand om mig och göra sånt som jag mår bra av. Jag mår jäkligt bra av att klara både matten och springa, om jag sedan får en "morot" när jag kommer i mål, så är det ännu bättre!

Än slank hon hit...

än slank hon dit...o än slank hon ner i diket.

Tvära kast. Har inte alls fått lägenheten uthyrd för han som ville ha den hade en tjej som inte tyckte den var bra... Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Bara säga upp den...o... Hoppas på att jag hittar nåt under tiden. Eftersom jag inte vill ha det jag kan få. Men där jag vill bo är det inte så lätt att hitta nåt.E som stiger upp lite tidigare än jag om helgerna, ringde på en lägenhet i morse. Men det är visst fler än jag som vill bo i Helsingborg. Det hade ringt typ 80 andra. Hm...är tillbaks där jag började. Nästan. Men åtminstone har jag fått lite mer klarhet i vad det är JAG vill.

"fri som en fågel"

Luffarvisan
Se på luffarn som går där på vägen.
Se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår
går han ut och går
för att söka sig äventyr.
Han går så långt som vägarna räcker.
Han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin
då far vanvett i 'n,
det är det som ger honom hans mod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel
och då är det som nånting ropar: Kom!
I hans galna luffareblod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel
och då är det som nånting ropar: Kom!
I hans galna luffareblod
Se på luffarn som går där på vägen.
Se på luffarn Guds lille fyr.
Nog blir han trött ibland
och då tänker han:
Varför söker jag äventyr.
Varför måste jag vandra och vandra
Det finns så många klokare bestyr.
Så varför ska jag då
bara gå och gå
jag kanske vandrar åt helsefyr.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel
Och då är det som nånting ropar: Kom!
I hans galna luffareblod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel
och då är det som nånting ropar: Kom!
I hans galna luffareblod


Jag har nog helt förlorat både vett och sans. Hyrt ut min lägenhet...och nu dinglar jag rakt ut i luften. Vet inte var jag ska bo, eller hur länge det kommer att dröja tills jag hittar något jag verkligen kan trivas i. En hel del kommer nog att tycka att det totalt slått slint...men sanningen är den, att jag känner mig alldeles fri. Fri som en fågel. Allt kan hända, och det kan bara bli bättre. Bott i kappsäck har jag ju gjort nästan hela mitt liv ändå, och plötsligt stör det mig inte. Knäppt att en sådan sak, som att bli bostadslös kan kännas så befriande. Men det säger en del om hur lite jag trivs med att bo här. I den här lägenheten. I den här lilla hålan.

Skräp eller fynd?

Det är verkligen frågan. Jag fick ju panik när det visade sig att killen som skulle hyra min lägenhet hade ändrat sig. drömde mardrömmar om att jag skulle behöva bo kvar i den själv. Men...som tur är tycker man olika, och vad jag förkastar är guld värt i någon annans ögon. Och att det är uthyrarens marknad här nere hjälper nog till lite. Har jag tur så är jag av med den redan imorgon.

Ja, egentligen är det ju inget större fel på den, man får vad man betalar för. Men...den ligger så alltför nära mamma. Och jag behöver komma ifrån. Känna det här med att vara fri och oberoende. FRI. OBEROENDE. (ingen som vet vad jag gör, eller när jag kommer, och går)

trots min fina Kittyjamas...

Så kan jag inte sova. Hade min digitalkamera bara funkat (men nejdå, den la av precis till jul, lagom till min lilla Purris hade förvandlat granen till sitt eget privata hemmagym) så hade jag faktiskt tagit en bild. Med mig själv och allting, på världens finaste rosa Hello Kitty pyjamas. Men trots att den är så fin och skön och mjuk och MIN, och en mycket väl uttänkt julklapp från min älskling, så kan jag hur mycket jag än försöker inte sova. Har försökt i typ tolv timmar nu. Borde kanske börja fundera över de egentliga orsakerna till min envisa sömnlöshet. Fast ibland tror jag det är så enkelt att jag helt enkelt inte kan sova själv. Jag behöver sällskap. Men det känns lite väl själviskt att alltid ha katterna hemma för att jag ska få sova. Innan i veckan har jag ju sovit med E. Nu ska jag somna själv en hel vecka. Och då...då kan jag inte. Eftersom jag har två prov på två veckor, så behöver jag ju sömn. Men det är inte rätt mot katterna att de ska behöva vara med om en flytt (för nästa helg så flyttar vi ju), bara för att jag ska kunna sova.

Kanske jag kan åka hem till mormor och sova där? Å, det vet jag ju att jag kan... men jag vill vara stor flicka. Klara mig själv. Och inte behöva ha sällskap för att sova.

nu då?

vad ska jag titta på nu? min bästa torrent-sida har stängts ner. Buhuhu.

En av två

Jag har på sista tiden insett hur betydelsefullt det är att vara del i en fungerande tvåsamhet. Inte bara den grejjen att man har en pojkän att leka, sova och ägna sig åt div. nakna aktiviteter med. Utan att jag faktiskt har en någon i mitt liv som jag kan och vill göra så mycket mer med. En någon som inte vänder sig om och suckar om jag är ledsen, utan faktiskt tar sig tid att lyssna och förstå, som håller om mig även om jag inte tror det ska gå över. En någon som när jag är glad delar min glädje. Som i sin tur delar sina tankar,glädjeämnen och bekymmer med mig.

E är bland det häftigaste som hänt mig. Jag förstår plötsligt innebörden av ordkombinationer som "fungerande förhållande" och "vänner och älskande". Och det bästa av allt är att E är på riktigt, han är lika bra i verkligheten (kanske ngt bättre?) som i de där fantasierna man så lätt målar upp i början.. Fortfarande. Allt är inte rosa och små fluffiga moln hela tiden längre. Men framförallt nu, när jag känner E så mycket bättre, och vet om de flesta av hans svagheter och vansinnigt irriterande ovanor;) så tycker jag om honom så mycket mer. För att han är äkta. Varken mer eller mindre, utan precis den han utger sig för att vara. En trogen,omtänksam partner (hm,ja, det låter som jag pratar om en jakthund eller arbetshäst...) fin vän och en makalös pappa. Även om det sistnämnda inte har direkt med mig och vårt förhållande att göra, så måste det ändå nämnas. Han gör ett super jobb som pappa med barnen som jag fått förmånen att dela honom med.

När jag funderade över hur personen som jag skulle vilja dela mitt liv med såg ut, så var inte en frånskild 19 år äldre man med två barn den första som kom för mina tankar. Det var nog inte med alls, inte ens på no-no listan. Men så fel man kan ha. Kärlek kan finnas där man minst anar det. God do works in mysterious ways. Och hur den här sagan än kommer att sluta , antingen vi nu lever lyckliga i alla våra dagar, prinsen blir uppäten av draken eller prinsessan bortrövad och aldrig hittad igen(för i sagor finns inte alternativ som att tröttna, växa ifrån varandra, hitta nån annan, otrohet), så är det ett fantastiskt äventyr!

round and round and round we go

Så är det bara. Sprnga på. Tills man stupar. O då är det bara att resa sig igen. För att man gör sig mindre illa om man springer, istället för att ligga kvar och bli kastad runt i hjulet. Som snurrar.Runt,runt,runt. Utan stopp. Så känns livet nu, som ett jävla hamsterhjul som aldrig stannar. Jag kämpar på. Jag vill väl inte direkt påstå att jag ser ljuset i tunneln, men jag vet att det finns där. Så det gäller att springa på, inte falla allt för många gånger. Det skulle liksom vara trevligt att komma ut på andra sidan utan allt för många blåmärken och skrapsår. "Andra sidan", det är nästa sommar det. När jag (förhoppningsvis) äntligen är färdig med det här skitet som kallas Komvux. Visst, det är en fantastisk andra chans, men det gör inte att jag hatar varje sekund av det mindre. För här kan vi verkligen tala om hat. Det tråkar ut mig, är inte alls utmanande eller intressant, och framförallt är det stressande, psykiskt krävande. Och det är något jag måste göra. Självplågande hade jag ju slutat med, men det här känns som en form av självpålagd tortyr.

Men även den här karusellen kommer att stanna. Nästa sommar... På något märkligt sätt känns det mycket närmare nu än vad det gjorde för två veckor sedan. Då var det nästnästa år...nu är det nästa sommar.

Jag vet ju att jag kommer att klara det. För att jag måste. Frågan är bara på vilket sätt jag ska göra det. The hard way, or the easy? Men den bittra sanningen är den att; there is no easy way out. This is gonna cost you.
(tittat lite för mycket på amerikansk "TV" igen -dvs. am TV-serier i min dator)

Sitter och väntar nu på att ett nytt avsnitt av "What about Brian" ska komma ner. Så att jag kan "vila" lite. Sova kan jag inte. Och vila uten distraktion funkar inte. För då kommer tankarna. Och sen kommer alla känslorna på en och samma gång.
Och då är jag liksom körd.

Och eftersom jag är en klantskalle, så har jag lyckats skada trampdynan på min stortå. Så jag kan inte gå ut och gå. Inte gå ifrån ångesten. Bara döva den med den ena episoden efter den andra. Eller, avsnitt, heter det väl på svenska? Episod är något annat.

Imorgon åker flickorna igen. Så att jag kan packa i lugn och ro. Fast jag är lite tveksam till om jag vill att de ska åka, de är trots allt två väldigt underhållande stjälpare. För hjälpare, det är de inte;)

Nä...nu ska jag se om Adam kommer på att Marjorie vänstrade med Brian natten innan Adams och Marjories bröllop. Om de nu verkligen gjorde det??? De kanske bara mumsade lite på varann- fast det är nog att räkna som otrohet det också.

skrot i generna

Godmorgon kära vänner, eller egentligen är det godnatt. Det här skrivs på sängkanten, på väg ner.

Kunde inte sova så jag kunde lika gärna vara uppe och röja. Och det ska gudarna veta att det behövdes.Av naturen är vi lumpsamlare i vår familj, morfar kastar aldrig någonting, och av allt det jag hittade undangömt i mina lådor och påsar att döma, så gör inte jag det heller. Jag vet inte riktigt var allt kommer ifrån, men precis som morfar så tenderar även jag att samla på mig det som andra tänker slänga. Ibland tar sig sparivern något märkliga uttryck. För när behöver man egentligen tre juicepressar, eller fem vispskålar, varav två är från femtiotalet. Sex påsar med blandad kompott åkte i soporna, bland annat lyckades jag intala mig själv att jag aldrig kommer att vilja sätta upp uringula nylongardiner med spets (gammelmormors) hur praktiskt det än kan tyckas att det fanns fyra, ej heller kommer jag ha nån användning för mammas farmors papiljotter eller en påse strumpbyxor i storlek 48. Men nu är det "hottat".

Det är inte bara det att jag har samlat på mig mig konstiga,onödiga saker, jag har dessutom mycket av allt. Jag har så mycket porslin att jag inte behöver diska på två veckor, och eftersom jag verkar ha sparat alla påslakan jag fått sedan jag föddes så behöver jag bara tvätta sängkläder en gång i kvartalet.

Nu ska jag sova lite. Imorgon ska resten av skiten ut. Men min knappsamling vet jag inte om jag är redo att skiljas från än. Den kan ju faktiskt vara bra att ha. Men två strykbrädor behöver jag inte. Hur kul jag än tycker det är att stryka så kan jag bara använda en i taget.

Det är en farlig sak med att jag flyttar till större- så mycket mer plats att spara och hamstra och samla på. När jag fyller 72 ska jag öppna lumpbod för att dryga ut pensionen. Så egentligen borde jag kanske inte kastat gardinerna. Och vem vet, det går kanske inte att få tag i riktiga papiljotter år 2054, så de borde jag kanske också sparat?

Idag

har det inte hänt så mycket. E fyllde år. Känns lite konstigt att inte få fira honom. Det är lite märkligt att "dela" honom, men det känns faktiskt ofta som att jag gör just det. Delar med hans barn.
Undrar om vi kommer att vänja oss vid varandra, barnen och jag?

Skolan har börjat igen, och med den kommer på något sätt bekymren. Genast känner jag mig stressad. Nu har jag faktiskt lagt upp en plan för hur och när jag ska plugga, men redan oroar jag mig för att det inte ska vara tillräckligt. Svår balansgång. Till senaste provet läste jag ju för mycket...och det gick ju inte så bra. Till detta sista i företagsekonomi ska jag försöka läsa "lagom". Men jag vet att jag inte kommer att kunna slappna av förrän den 31 när jag skrivit det. Januari kommer att bli en tuff månad. Första provet i B-kursen i psykologi snart också.

Och så ska jag flytta! Det är väl egentligen mest roligt! men det kräver en hel del. Jag måste nånstans få tid att packa. Och lite tid att ta hand om mig själv. Minns inte senast sulorna på mina löparskor fick känna mark. Behöver det. Annars faller jag sönder. Tror det är det som håller ihop, att komma ut, röra sig.
Från och med den 27 kommer katterna och jag ha ytterligare 14 kvadrat att tassa runt på. Och ett badkar. Det ser vi framemot! alla tre. Samt egen tvättmaskin, torktumlare och en uteplats. Just nu tror jag inte vi kan få det bättre!!! och så ligger det precis brevid en upplyst slinga, en som som går runt och är lagom att hinna på morgonen.

Om man sover på natten vill säga. och det gör ju inte jag nu. Det är svårt det här med förändrigar. Även om de är av godo, så tar det alltid tid innan jag har vant mig vid och anpassat mig till dem.

Jag har länge undrat över en sak, varför måste katter alltid kräka på saker? Varför kan de inte bara spy på golvet? Fast det är klart, det är inte lika bekvämt att sitta och ulka på ett golv som på en matta eller ett täcke, och så sugs det inte upp så bra heller.

min huvudvärk

Håhåjaja...rödvin mår jag bäst utan. Så är det bara. Hur gott det än är, för jag har upptäckt att det är riktigt gott...så kommer det inget gott utav att dricka det. Jag blir antingen gråtmild eller fnissig...och får en fruktansvärd huvudvärk. Note to self; låt bli rödvinet.

Träffade Es syster och hennes familj ikväll. Trevligt,trevligt. Men...varför kan jag aldrig hålla käften? (vinet....?) ibland skulle det vara bra för mig at intet prata så mycket...jag skulle inte ha nån ångest efteråt. Skulle kännas bättre att inte blotta strupen så. Som alltid är det lätt att vara efterklok.

Det är jag ju alltid. Tänk om jag kunde vara klok på förhand nån gång? Ja, då skulle väl förmodligen grisar kunna flyga också. Men...inget att göra åt det nu, men jag skulle verkligen önska att jag tänkte efter före lite oftare.

Hm...vilken gnällkanal den här bloggen har blivit. Ett litet andningshål när jag behöver riva av mig lite. Har oftast annars inte så stort behov av att skriva längre. Ganska bra ordning på tankarna...och så hjälper det mycket, det att jag och E pratar så mycket med varandra.

Årets första nyckeljakt;)

Äntligen,äntligen ska mina flickor komma hem igen. De har (visserligen på grund av mitt något kaotiska leverne) varit borta så väldigt länge. Men, nu, eller snart ska jag åka och hämta dem. Men...för det finns alltid ett men...först måste jag hitta bilnycklarna. Och jag har ingen aning om var de finns. På en vecka kan mycket hända, och tydligen är det tid nog för att nycklar ska få ben. Så alla tankar jag hade tänkt få ner här...de får nog vänta...först ska jag på nyckeljakt. Och sedan...sedan ber jag för att bilen startar;)