Utmanad

Jag kan vara sämre. Men absolut inte sämst;) Min härliga mamma har utlovat en belöning (klirr i kassan) till mig och min bror om vi fixar våra Matte B-kurser. Och det säger ju sig själv, att vi båda kommer att göra det nu. Förutsättningarna finns där hos oss båda (trots mina stora bröst är jag inte alldeles hopplös på matte), må sen hända att vi är aningen ointresserade och ibland på gränsen till lata. Men nu kommer jag att plugga som en gnu, jag kan ju inte låta min lillebror klå mig, och han i sin tur vill med största sannolikhet inte bli brädad av syrran.
Först kallade jag mammas förslag för muta... men det är ok, jag är inte den som är den. Men sen insåg jag att det hon gör är faktiskt att uppmuntra oss, kanske mest våra pengagiriga,ärelystna jag, men det är trots allt en uppmuntran. Att inte vara bäst är nog inget problem för min bror, men ingen av oss vill vara sämst!

Och av den anledningen kunde jag ju heller inte motstå utmaningen E gav mig. Egentligen är det hans jobb som utmanat honom till att träna minst fem gånger i veckan, men jag kan ju absolut inte vara sämre. Känns som en morot till att komma igång igen. Min trampdyna har läkt så nu har jag inga andra ursäkter. Löftet till mig själv var trots allt att vara snäll mot mig själv. Ta hand om mig och göra sånt som jag mår bra av. Jag mår jäkligt bra av att klara både matten och springa, om jag sedan får en "morot" när jag kommer i mål, så är det ännu bättre!