Och sen då?

Tro det eller ej, men nu är jag klar. Färdig med gymnasiet.
Idag kom det med posten, slutbetyget. 10 år efter att jag började blev jag så äntligen klar.
Det är nästan helt otroligt. Så som jag kämpat, eller- egentligen har jag väl kanske inte gjort det. Inte med studierna i varje fall, men däremot med mig själv! Alla gånger jag velat ge upp, bara för att jag varit så rädd för att misslyckas.

Men jag gav inte upp, jag gjorde det klart!
Nu, nu borde jag jubla. Dansa en liten lyckodans, kanske skutta några glädjeskutt. Men, nej, inget jubel, ingen dans och inga skutt. Ingenting.
Bara en liten besviken suck, var det här allt liksom?
Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, egentligen. Men något mer än detta ingenting, dessa likgiltighetskänslor, denna min brist på intresse.

Så klart att det är bra att ha ett gymnasiebetyg. Det är jättebra! Särskilt om man vill plugga vidare.
Men mer än så är det inte. Bara ett papper som säger, ja, vaddå? Inte egentligen så mycket om mina kunskaper; snarare ger det väl en fingervisning om min eventuella förmåga att anpassa mig till en urdålig skolform, min kapacitet att minnas saker inför prov och min fallenhet för att ge lärare vad de förväntar sig, både muntligt och skriftligt. Och i ovanstående konster är jag inte alldeles utan talang.

G, VG och MVG ser jag tyvärr inte alls som betyg relaterade till kunskap, utan till anpassningsförmåga.
G= tråkiga ämnen eller en väldigt tråkig lärare, i några fall en kombination av båda. Ett extremt ointresse från min sida och ren lathet, bara göra minsta möjliga och ge upp när det tar emot. Och så en gnutta slarv, knappt öppna böckerna inför prov utan chansa på att det går.
VG= ren lathet. I de ämnen som jag utan problem hade kunnat få MVG i gav jag fullständigt upp när det kom till hemska inlämningsuppgifter.(jag som älskar att skriva! men däremot hatar jag att bli bedömd när jag gör det) Betygen i Eng B samt Sv A & B blev bara VG för att jag struntade i att lämna in skrivuppgifter. Och det kan man väl tycka är synd.
MVG- ja, de betygen kan man ju inte säga mycket om. Bättre än så kan det ju inte bli.
Så varför känner jag mig då inte nöjd?

Kanske för att när allt kom till kritan var det inte så märkvärdigt. Bara ett papper. Som jag slitit så för att få, i tron att det skulle förändra något. Vad vet jag inte, kanske mig?
Men jag är precis samma person, samma kritiska och missnöjda varelse som aldrig kan bli nöjd. Som aldrig kan prestera bra nog.

Men nu har jag i varje fall ett slutbetyg. Ett bevis på att jag i varje fall en gång visste mycket om romarrikets uppgång och fall, kunde böja tyska verb, lösa andragradsekvationer och räkna på danska.