Vissa mænniskor ær værda sin vikt i guld. Eller i alla fall 5.50 i minuten. (Det ær så mycket det kostar att anvænda mobilen i Norge). Och det var min kjæreste absolut værd. Det och minst lika mycket till. Ænda tills han sådær i førbifarten sa att hans pappa ville bjuda på middag. På trettonhelgen. Om jag var ledig. Tja, jag vet ju inte riktigt nær trettonhelgen infaller. Tretton dagar efter Jesus...næ, just det...det var till påsken han dog och uppstod, kanske var det fødelsen då? Men oavsett hur ledig jag egentligen ær så fylls min filofax direkt med många VIKTIGA saker såfort orden træffa och "min familj" næmns i samma mening. Jag tyckte pløtsligt inte att E var værd de dær pengarna...jag tycker inte om att behøva betala før att bli så oroad att jag ligger vaken om natten. Det gør jag sjælv varje natt alldeles gratis.

Av den man ælskar vill man høra varma fina saker, mjuka gulleord. Inte sånt farligt, verklighetsnæra och værldsomstørtande som att træffa familjen. Det ær kanske så dags. I januari (nær trettonhelgen infaller) så har E och jag ændå kænt varann i tio månader. Och jag kan førstå om Herr P vill ta sig en titt på den dær lillan som hans son træffar. Jag førstår. Det ær fullt naturligt. Och jag ær sjælvklart jættenyfiken på Es far. Men bara før att jag ær nyfiken på hur det ser ut i gapet på en vithaj så lutar jag mig inte in och tittar.

Jag ær alltså livrædd. Rædd før att Es pappa ska sluka mig med hull och hår.
Hur socialt begåvad jag æn må vara vid andra tillfællen så fixar jag inte det hær med att træffa Familjen.(och jag gør inte skillnad på pojkvænsfamiljer eller vænfamiljer, alla nya familjer ær læskiga) Jag tappar allt vad vett och sans heter och beter mig som ett lallande fån.
Det brukar gå bra till slut ændå, ,æn ær det ingen som sagt till sin son eller dotter att hørrødu, den dær Ida, henne ska du nog inte træffa mer, hon verkar inte riktigt riktig. (eller en gång har det hænt, ,men det ær en annan historia)

Men bara før att det inte hænt æn...så betyder det ju inte att det inte kan hænda, elller hur?
Och jag vill verkligen att de ska acceptera mig, nej vill jag det egentligen, bryr jag mig så mycket om vad Familjen tycker? Joo...i det hær fallet gør jag det.

Før att jag tycker så oerhørt mycket om E. Och just nu hade jag gett vad som helst før att somna vid hans sida. Før han ær værd sin vikt i guld. Eller...jag undrar om valutan inte ær kærlek?

Vissa mænniskor ær værda sin vikt i guld. Eller i alla fall 5.50 i minuten. (Det ær så mycket det kostar att anvænda mobilen i Norge). Och det var min kjæreste absolut værd. Det och minst lika mycket till. Ænda tills han sådær i førbifarten sa att hans pappa ville bjuda på middag. På trettonhelgen. Om jag var ledig. Tja, jag vet ju inte riktigt nær trettonhelgen infaller. Tretton dagar efter Jesus...næ, just det...det var till påsken han dog och uppstod, kanske var det fødelsen då? Men oavsett hur ledig jag egentligen ær så fylls min filofax direkt med många VIKTIGA saker såfort orden træffa och "min familj" næmns i samma mening. Jag tyckte pløtsligt inte att E var værd de dær pengarna...jag tycker inte om att behøva betala før att bli så oroad att jag ligger vaken om natten. Det gør jag sjælv varje natt alldeles gratis.

Av den man ælskar vill man høra varma fina saker, mjuka gulleord. Inte sånt farligt, verklighetsnæra och værldsomstørtande som att træffa familjen. Det ær kanske så dags. I januari (nær trettonhelgen infaller) så har E och jag ændå kænt varann i tio månader. Och jag kan førstå om Herr P vill ta sig en titt på den dær lillan som hans son træffar. Jag førstår. Det ær fullt naturligt. Och jag ær sjælvklart jættenyfiken på Es far. Men bara før att jag ær nyfiken på hur det ser ut i gapet på en vithaj så lutar jag mig inte in och tittar.

Jag ær alltså livrædd. Rædd før att Es pappa ska sluka mig med hull och hår.
Hur socialt begåvad jag æn må vara vid andra tillfællen så fixar jag inte det hær med att træffa Familjen.(och jag gør inte skillnad på pojkvænsfamiljer eller vænfamiljer, alla nya familjer ær læskiga) Jag tappar allt vad vett och sans heter och beter mig som ett lallande fån.
Det brukar gå bra till slut ændå, ,æn ær det ingen som sagt till sin son eller dotter att hørrødu, den dær Ida, henne ska du nog inte træffa mer, hon verkar inte riktigt riktig. (eller en gång har det hænt, ,men det ær en annan historia)

Men bara før att det inte hænt æn...så betyder det ju inte att det inte kan hænda, elller hur?
Och jag vill verkligen att de ska acceptera mig, nej vill jag det egentligen, bryr jag mig så mycket om vad Familjen tycker? Joo...i det hær fallet gør jag det.

Før att jag tycker så oerhørt mycket om E. Och just nu hade jag gett vad som helst før att somna vid hans sida. Før han ær værd sin vikt i guld. Eller...jag undrar om valutan inte ær kærlek?

Som hemma

Norge. Haslum. Som att komma hem. Alltid. Och nu ær det så lugn och skønt hær, ,att jag inte alls har nån lust att åka hem till mig sjælv igen. Joo...det har jag...saknar redan katterna alldeles førfærligt mycket. Før att inte tala om hur mycket jag saknar E.

Men, Norge ær alltid Norge. Och Familjen hær...tja, de kommer alltid att vara Familjen . Och barnen kommer alltid att vara mina apekatter. Och jag deras Ida. Før som Kristoffer presenterar mig Idamin, så ær jag ju hans.

Sovdags. De vaknar tidigt hær.

En timme å en kvart

Sen så kommer T och hämtar tjejerna. Så tomt det kommer att bli här. Alldeles för tomt. Och tyst. Ingen som busar, varken på nätterna eller dagarna. Och inga små kalla nosar i halsgropen eller spinn i örat. Ensamt är vad det kommer att bli.
Men å andra sidan så är det heller ingen som kommer att gnaga på mina sladdar, äta på blommorna eller dra ut kläderna ur garderoben för att göra små sovkrypin. Jag kommer att få en chans att dammsuga upp allt katthår som gömmer sig, och kan ha svarta byxor på mig utan att behöva ta på mig dem i hallen, precis innan jag går.

Men, åh...det finns inget i världen som kan kompensera för pälsklingarna. Mina bästa sängkamrater och mest underhållande lekkompisar, mina klokaste och snällaste vänner. Ett hem utan en katt är inget hem, det är bara en plats man sover på.

Ska försöka kurera min envisa förkylning nu med varm c-vitamindryck. Det hjälper inte ett dugg. Men ger en skön känsla.

Och så ska jag försöka lista ut var tjejerna gjort av sina halsband. För den här gången är jag säker på att det är de som förlagt dem, och inte jag. De börjar överlista mig. Att gömma saker under sängen är inte lika hett längre, för där hittar jag ju dem. Nya grejjen här är att samla mina örhängen och bära iväg med dem till matskålarna. Jag har aldrig sett dem göra det, men imorse så låg där tre örhängen igen. Försöker flickorna berätta något? Vill de ha hål i öronen, eller försöker de bara pynta upp sin tråkiga matplats lite o menar att de vill ha nya, finare skålar? Eller är det kanske bara så som Sonya Fitzpatrick skriver i sin bok Cat Talk att de samlar det som de tycker är fint eller roligt omkring sig, på ett ställe som de är på ofta?! (alltså matplatsen)

Nu jävlar

Har precis haft en lång utläggning för lillebror om livet, universum och allting. Så som jag ser det, från min storasysterliga vinkel. Och allt klokt som jag sagt honom, borde jag inte kunna applicera kunskaperna på mitt eget liv? Jo, jag tycker faktiskt det. Jag tror inte att han var så sugen på att höra allt det jag hade att säga honom, men när jag växte upp hade jag ingen storasyster som brydde sig om mig, alltid tog mitt parti och fanns där för mig.Som sa att jag var bäst i världen och kunde bli allt jag ville! Så även om han inte alltid vill ha nån som lägger näsan i blöt, så tänker jag fortsätta med det. För att han är min bror. För att jag älskar honom. Och för att han är en av de smartaste personerna jag vet, och inte tycker att han ska låta sin intelligens bara gå upp i rök.

Nu ska jag gå och lägga mig. För att kunna gå upp imorgon och själv göra några av de sakerna jag sagt att lillen borde göra.

Ibland är det bra att vara vaken, så att man kommer på vissa saker. Som att allt jag gör ska jag göra för min egen skull, så att jag kan vara nöjd och inte behöver känna mig besviken. Det man gör för andras skull blir aldrig så lyckat. Och vad hjälper det att andra tycker att jag är duktig om jag själv inte gör det. Varför är jag så trög när det gäller vissa saker?

Den enda makt vi har är den över våra egna liv. Då gäller det att utnyttja den på ett konstruktivt sätt.

Men varför är det så svårt, att leva för min egen skull, med målet att varje dag göra något som är bra för mig?

Tick,tack

klockan slår och dagarna går. Känns som att det är väldigt mycket höst nu. Men det är ingen mysig höst,jag missade helt när löven började gulna och fallna. Nu ligger de bara bruna och våta på marken och tiden regnar bort. När det är höst är det okej att vara inne och fixa, eller bara mysa ner sig i soffan med te och filt. Men själv är det inte alltid så mysigt. Är mycket ensam nu. Det är ändock ett val jag gjort. Ibland förstår man bara inte konsekvenserna av sina val förrän efteråt. Och då är det ibland försent.

Tvivlar.

Det går så fort allting nu igen. Jag får aldrig riktigt in det där med att pausa, stanna upp och tänka efter som en naturlig del av vardagen. Jag måste påminna mig om att göra det, så då glömmer jag...och upptäcker att allt har gått så fort att jag inte vet var jag är, varför jag är där jag är eller vad jag håller på med. Jag trodde jag hade landat, men det var visst bara en mellanlandning, nu är jag på väg igen och har ingen aning om vart jag ska, autopiloten är på. Antingen kraschar jag, eller så kommer jag fram. Vart det nu är?

Gör jag rätt? Är det detta jag vill? Såhär jag vill ha det?

Så många tvivel.

Spackeldjävulen

Jag ska ge er ett råd, kära vänner, och det alldeles gratis;) Börja aldrig någonsin, vad ni än gör, att spackla. För det är helt omöjligt att sluta. Det finns alltid någon liten ojämnhet kvar att jämna till eller fylla i. Sedan går man till slut runt hemma hos andra människor och tänker att, ja, där skulle det minsann behövas lite spackel. Och där också. Och innan man vet ordet av så står man där med sin stora fina spann ( små tuber är för amatörer) fylld med härligt, vitt, lagom geggigt spackel. Och där står man sedan, dag som natt, och kletar och smetar och jämnar till och slipar.
Jag tror att jag är beroende, ikväll har jag valt bort en fest bara för att kunna spackla, och imorse steg jag upp tidigt för att vara på lantmännen och köpa nytt spackel så fort de öppnade klockan nio. Passa er för spackeldjävulen. Sedan den väl fått er i sina geggiga klor så är ni fast.

Undrar om det finns nån stödgrupp för sådana som mig? Anonyma spacklare, kanske?

Krokodiltårar

Här sitter jag, mitt i natten. Och gråter. Jag som inte ens har något att vara ledsen över.Andra gången på två dagar. Utan anledning. Och varje gång är det "TV" som lockat fram mina tårar. Igår när jag såg "Vilddjuren" så tjöt jag ända från när lejonungen går in i fraktcontainern (och det gör han i början av filmen) och slutade inte förrän lejonpappan slog upp ögonen. Sen grät jag lite till i slutet, bara för att det slutade lyckligt. Vad är det med mig? Den här filmen var inte särskilt sorglig eller läskig, inte alls i stil med Bambi eller Lassie.
Och nu sitter jag här och gråter igen. (OBS! följande innehåller en Desperate Housewives spoler) Trots att jag tyckte genuint illa om Nora började tårarna rinna när Caroline Bigsby sköt henne inne i mataffären, och när hon sedan sköt Lynette...

Måste vara extremt känslig just nu. Kan kanske ha något att göra med att jag sover dåligt? Men idag när jag satt i bilen så var det nåt jävla humorproram på P3 där "Ääva Tosstenson" skröt om att hon fått ner elva skogsmöss i en mixer. Och gissa om inte tårarna började rinna igen?

Jag kan bara inte förstå varför jag gråter så...mitt enda bekymmer just nu är att färg torkar sakta.

Har fått ner avsnitt fyra av Ugly Betty nu. Ska trösta mig med det. Sen ska jag och katterna tränga ner oss i Ev.s barnsäng. Trött.

Ute eller inne?

Det är den stora frågan nuförtiden, även om det verkar som att en och annan börjat intressera sig för den annalkande miljökatastrofen (hm, kom den plötsligt nu?) Ja,ja.. imorse tillexempel, fick jag ju fråga katterna om de ville vara ute eller inne. De valde att stanna inne. Tror jag det. Ute blåser det kallt ju...och vem vill vara ute i kylan?

På tåget läste jag metro...och en av deltagarna i deras streetmodell-tävling ansåg att hon var så ute att hon var inne. Mmm, kul för henne. Bättre det än att vara så inne att man är ute, eller? När blev det så fel att vara sig själv? Att stoppa ner byxorna i stövlarna för att man alltid gjort det?Och inte för att det är "rätt"? Det är ju något av det första man får lära sig för att överleva dagis utan våta byxben och läskiga stövelskafts-skavsår. Om man vill (öh?), så kan man ibland chatta med aftonbladets stylist Lisa Carlén. Ibland när jag behöver lite underhållning så läser jag chattloggen. Vilken tur att jag gjorde det igår, så att jag fick reda på att mina Burberry halsdukar inte är uttjatade trendobjekt utan faktiskt funkar eftersom rutigt är rätt. Tänk om nån hade sagt mig det när jag gick på högstadiet och blev utskrattad för mina "gubbhalsdukar" och Lyle & Scott tröjor... för finns det nån tid i ens liv när det är viktigt att vara inne så är det väl i tonåren. Men jag trivs så bra med att vara ute, i duffel och gummistövlar behöver man aldrig frysa;)

Och aldrig har det väl varit så inne att komma ut ur garderoben?Tom. prettokanalen tvåan sänder ett program om det... Det är nog så bra, men just nu föreslår jag att man går in istället. Det är hög tid att vädra vinterkläderna och skicka höstjackan på kemtvätt. Skönt att oljerocken är nyvaxad. En trendig skogspromenad, någon?

Veckan som gått

Har gått så alldeles för fort. Det var ju lov förra veckan...och jag hann knappt vakna på måndagen förrän det var söndagkväll igen. Fast en mysig söndag, en lång,lat söndag i sängen.

Känns som att livet annars står ganska stilla nu. Men stilla på ett lugnt och behagligt sätt. Jag har börjat landa. Har det oförskämt bra nu.

Purris svans sitter kvar och hon slipper ha på sig dumstruten. Tjejerna är ute varje dag och busar.Även när det regnar och blåser. Helst vill de att jag ska hålla dem sällskap. Och det är faktiskt riktigt roligt att vara med dem ute och busa.

Klockan är lite väl mycket för att jag ska lista ut hur jag ska få fason på dagens bilder. Så det blir bara rätt upp och ner här; "kamouflagekatten" och "badflickan".