Spackeldjävulen

Jag ska ge er ett råd, kära vänner, och det alldeles gratis;) Börja aldrig någonsin, vad ni än gör, att spackla. För det är helt omöjligt att sluta. Det finns alltid någon liten ojämnhet kvar att jämna till eller fylla i. Sedan går man till slut runt hemma hos andra människor och tänker att, ja, där skulle det minsann behövas lite spackel. Och där också. Och innan man vet ordet av så står man där med sin stora fina spann ( små tuber är för amatörer) fylld med härligt, vitt, lagom geggigt spackel. Och där står man sedan, dag som natt, och kletar och smetar och jämnar till och slipar.
Jag tror att jag är beroende, ikväll har jag valt bort en fest bara för att kunna spackla, och imorse steg jag upp tidigt för att vara på lantmännen och köpa nytt spackel så fort de öppnade klockan nio. Passa er för spackeldjävulen. Sedan den väl fått er i sina geggiga klor så är ni fast.

Undrar om det finns nån stödgrupp för sådana som mig? Anonyma spacklare, kanske?