Stilla

Det hænder inte så mycket. Varken hær eller dær. Skønt. Vi har læst Ole Brumm tusen gånger och lekt massa doktor. Tyværr visade det sig att jag var allergisk mot sjokolade:( MEN- jeg FÅR LOV til å spise det på onsdager. Yeh! Så mycket før den allergin;) Ungarna ær underbara. Ibland saknar jag dem nær jag ær hemma. De har liksom blivit som småsyskon.

Tyværr rinner dereas næsor något helr førfærligt...och jag har oni kroppen och børjar tro att jag fått nån læskig barnførkylning. Barnbaciller ær lømska- på barn ger de bara tætt næsa och massa snørr, men vuxna blir dødsførkylda. Orkar nog liksom inte riktigt med en førkylning just nu. Eller, ska sanningen fram så kænner jag att jag inte har tid. Skolstressen børjar æta på mig nu igen. Næsta termin kan jag inte ta det så lugn som jag har gjort denna. Æven om jag væl egentligen skulle behøva. Så på tisdag måste jag sætta igång...tre prov i januari, och det har ju visat sig inte vara særskilt hållbart att skjuta upp læsningen till sista stund. Varken så bra før mina nerver eller resultaten. Dessutom ger det sømnproblem i flera veckor efteråt...och massa andra bekymmer och återfall i dumma tankar och beteenden. Jag lovar ju så ofta att jag ska vara lite snællare mot mig sjælv, men jag tror att jag måste børja hålla løftet snart. Annars tar jag slut. Så, nu var det sagt. Och skrivet. Och fullt møjligt att vænda mot mig nær jag minst anar det och mest behøver det.

Ska ta en liten tur till posten tror jag...och gøra mig av med lite dåligt samvete. Det sliter næmligen det också.

Pepperkakehus

med seigmenner og non-stop. Det har jag precis ætit lite før mycket av. Ajaj min stackars mage. Fast det ær ju sjælvførvållat. Men nonstop ær ju så gott. Och av någon mærklig anledning så ær dammigt pepparkakshus det också.

Vi har åkt skridskor idag. Eller skøyter som de envisas med att sæga hær. Ibland ær norska ett mærkligt språk. Men ett vackert sådant.

Jag har det bra hær som vanligt, men ångrar ændå lite att jag åkte. Jag hade nog egentligen behøvt vara hemma och vila mig. Ær sliten. Och julafton var inte alls særskilt trevlig, men jag var bara trøtt och sur och jævlig. Familjen var snæll och jag var dum. Den gamla vanliga visan. Som jag nu ligger vaken om nætterna och tænker på. *suckar djupt*

Ska snart lægga mig nu. Och fundera vidare øver mitt elaka jag. Som egentligen ær ganska snællt, men som blir øverelakt nær jag ær trøtt. Så jag har børjat undra nær Hans och Greta tænker skjutsa in mig i ugnen...

It's getting better,

it's getting better all the time!

Inte på något sätt så att jag vill klaga och säga att jag har det FÖR bra. Nejdå. Men saker går oförskämt bra nu. Bitar faller på plats och jag är lycklig.

Lycklig men trött. Det har inte blivit så mycket sovande nu sista tiden. Många nätter som E och jag legat och pratat. Det tar aldrig slut, det vi har att säga varandra. Jag trodde att det vi hade var bra, fint och starkt. Och det var det. Men tänk att det kunde bli ännu bättre!
Vi har haft det så bra i Madrid. Sådan lyx att kunna åka bort. Att få dela en ny stad med någon man älskar. Det är något speciellt med E. Man kan göra mycket för kärleks skull. Som att gå på fotboll. Och upptäcka att det faktiskt är riktigt roligt!!!

Det hade jag aldrig trott...att jag skulle gå på match. E å andra sidan hade heller inte trott att han skulle tycka det var mysigt att ha små katter i sängen.

Det händer så många små saker hela tiden, något bloggande har jag inte riktigt tid med. Imorgon ska vi göra julkorv(!) med barnen. Saker går framåt.Det blir bättre hela tiden.Och nu i lagom takt.

Det som göms i snö...

kommer upp i tö...

Och det är därför jag inte städar. Jag är helt enkelt rädd för vad som gömmer sig i röran.Vilka tankar som finns där. Men det är nog dags att ta itu med det nu. Det har gått ett helt år. Och bara för att förra julen blev en pissig sådan, så behöver det inte betyda att denna kommer att bli det. Men, ska sanningen fram, så är jag arg. Jag insåg det nyss, att jag är fortfarande arg på T. Inte för att det tog slut, utan för att han sabbade min jul.(ja, och så var jag rätt sur på mig själv förra året för att det inte gick, för att jag hade bestämt mig för att det skulle funka. Men nu är jag väldigt glad. För jag har det så mycket bättre nu.) Men det är ju inte så att han på nåt sätt blir straffad av att jag inte städar och gör det trivsamt här, sätter upp ljusstaken och hänger upp apelsiner. Det är ju bara jag själv som blir det. Dessutom, så är det löjligt. Det är riktigt löjligt att hålla på så här. Jag är löjlig.

Och så saknar jag mina katter. Saknar någon att göra fint för. Att gömma julpynt för. åh, jag har alldeles för lite att göra. Jag tänker för mycket. Jag skulle ju sluta med det. Nyårslöfte? Ja, absolut. Mitt löfte till mig själv ska bli att sluta tänka. Årets julklapp kanske blir en lobotomi?

say when

Ibland måste man veta när det är dags att stoppa. Men oh nej. I always want more. Och bara för att jag inte kunde nöja mig med en oerhört fin frisyr, den finaste och glansigaste och mest klädsamma jag någonsin haft.Utan var tvungen att förändra, förbättra, så har jag nu det krulligaste barret som t.o.m en kungspudel skulle vara avundsjuk på.

Jag klippte och permanentade mig förra veckan. Jag kan aldrig komma ifrån idén att mitt liv skulle vara bättre om jag hade lockigt hår. Och varje gång jag gör det, så ser håret förjävligt ut i ett par veckor...sedan slaknar lockarna lite och blir som jag vill ha dem. Den här gången hade alla lockarna försvunnit redan på lördagsmorgonen. Trist. Men vad jag inte insåg, förrän nu när det är försent, så var håret egentligen väldigt fint. Efter den misslyckade permanenten så hade håret i alla fall väldig volym, och såg fint och välskött ut. Hade jag bara nöjt mig med vad jag hade...så hade jag varit lika snygg idag som jag var igår. Men nej... jag fick frisören att göra om det idag. Och när jag vaknar imorgon hoppas jag nästan att det här papperstorra skatboet av pudelpäls har trillat av.Jag kan aldrig vara nöjd. Inte med någonting. Och nu pratar vi viktigare saker än hår. Jag vill alltid att allting ska vara perfekt, och i min strävan efter perfektionism, så brukar jag förstöra det som nog egentligen var ganska perfekt.

Jag trodde aldrig att ett misslyckat frisörbesök skulle ge mig en tankeställare. Men jodå...
Egentligen skulle jag inte behöva få mig en massa tankeställare hela tiden, om jag bara tog det lugnt nån gång. Stressade lite mindre och tänkte efter. Inte rusade iväg.

Så hela den här frisyrepisoden...får mig bara att känna mig så väldigt tacksam. Och jag ska skriva en post-it till mig själv om att inte kasta bort lyckan när jag faktiskt har den i handen. Att det inte handlar om vad eller hur andra har det. Att det som är viktigt är vad jag mår bra av. Även om det råkar vara lågstatus att vara/ha en ung fru(läs:flickvän)

lördagslycka

är att hitta dukar i fint skick.

Idag när jag skrivit prov så tog jag mig en trösttur bort till loppisen här.
Jag fyndade vita dukar. Sådana som man dukar fint med. Som går i arv och vårdas varsamt och rullas ihop i linneskåpet med silkepapper emellan. Som får en speciell lyster när de ärmanglade styva.

Nio sådana fick jag köpa för 65 spänn.Tillsammans.Nu sitter jag och drömmer om vad jag ska göra med dem. Men det är knappt jag vågar klippa i dem, för tänk om jag ångrar mig... Men jag har ju flera stycken och de flesta är stora, så nog ska jag både kunna roa mig vid symaskinen med dem,( kanske ett påslakansett?Vitt mjutvättat linne som är glatt mot huden och luktar sommar) och ha några att duka fint med...och några som jag bara kan ha att titta på. Jag har gått ner i tvättkällaren flera gånger nu för att se om de inte är färdiga snart, så att jag kan få torka dem, stryka dem och bara ta på dem.

Textilier är balsam för själen.

Långsamt

långsamt, långsamt,åh,så långsamt... Men jag har kommit en liten bit på väg. Hade prov imorse i Företagsekonomi. Det är ingen som tror mig, men det gick inte så bra. Allt jag lärt mig var som bårtblåst, men framförallt var det nog egentligen den stora osäkerheten jag drabbades av. Men, som sagt, en bit på väg är jag.Jag är stolt över mig själv. Särskilt stolt är jag över att jag klarade av att inte stressa upp mig när jag insåg att det inte skulle gå så bra. Jag gjorde mitt bästa.

Och den som gör sitt bästa är alltid en vinnare. Det sa i alla fall Grandpa i Little Miss Sunshine som jag såg inatt när jag inte kunde sova. Det var faktiskt en ganska bra film, men dock inte värd en biobiljett, även om det nästan var obetalbart när den sjuåriga dottern började strippa(!) i skönhetstävlingen som hon deltog i.

Vissa mænniskor ær værda sin vikt i guld. Eller i alla fall 5.50 i minuten. (Det ær så mycket det kostar att anvænda mobilen i Norge). Och det var min kjæreste absolut værd. Det och minst lika mycket till. Ænda tills han sådær i førbifarten sa att hans pappa ville bjuda på middag. På trettonhelgen. Om jag var ledig. Tja, jag vet ju inte riktigt nær trettonhelgen infaller. Tretton dagar efter Jesus...næ, just det...det var till påsken han dog och uppstod, kanske var det fødelsen då? Men oavsett hur ledig jag egentligen ær så fylls min filofax direkt med många VIKTIGA saker såfort orden træffa och "min familj" næmns i samma mening. Jag tyckte pløtsligt inte att E var værd de dær pengarna...jag tycker inte om att behøva betala før att bli så oroad att jag ligger vaken om natten. Det gør jag sjælv varje natt alldeles gratis.

Av den man ælskar vill man høra varma fina saker, mjuka gulleord. Inte sånt farligt, verklighetsnæra och værldsomstørtande som att træffa familjen. Det ær kanske så dags. I januari (nær trettonhelgen infaller) så har E och jag ændå kænt varann i tio månader. Och jag kan førstå om Herr P vill ta sig en titt på den dær lillan som hans son træffar. Jag førstår. Det ær fullt naturligt. Och jag ær sjælvklart jættenyfiken på Es far. Men bara før att jag ær nyfiken på hur det ser ut i gapet på en vithaj så lutar jag mig inte in och tittar.

Jag ær alltså livrædd. Rædd før att Es pappa ska sluka mig med hull och hår.
Hur socialt begåvad jag æn må vara vid andra tillfællen så fixar jag inte det hær med att træffa Familjen.(och jag gør inte skillnad på pojkvænsfamiljer eller vænfamiljer, alla nya familjer ær læskiga) Jag tappar allt vad vett och sans heter och beter mig som ett lallande fån.
Det brukar gå bra till slut ændå, ,æn ær det ingen som sagt till sin son eller dotter att hørrødu, den dær Ida, henne ska du nog inte træffa mer, hon verkar inte riktigt riktig. (eller en gång har det hænt, ,men det ær en annan historia)

Men bara før att det inte hænt æn...så betyder det ju inte att det inte kan hænda, elller hur?
Och jag vill verkligen att de ska acceptera mig, nej vill jag det egentligen, bryr jag mig så mycket om vad Familjen tycker? Joo...i det hær fallet gør jag det.

Før att jag tycker så oerhørt mycket om E. Och just nu hade jag gett vad som helst før att somna vid hans sida. Før han ær værd sin vikt i guld. Eller...jag undrar om valutan inte ær kærlek?

Vissa mænniskor ær værda sin vikt i guld. Eller i alla fall 5.50 i minuten. (Det ær så mycket det kostar att anvænda mobilen i Norge). Och det var min kjæreste absolut værd. Det och minst lika mycket till. Ænda tills han sådær i førbifarten sa att hans pappa ville bjuda på middag. På trettonhelgen. Om jag var ledig. Tja, jag vet ju inte riktigt nær trettonhelgen infaller. Tretton dagar efter Jesus...næ, just det...det var till påsken han dog och uppstod, kanske var det fødelsen då? Men oavsett hur ledig jag egentligen ær så fylls min filofax direkt med många VIKTIGA saker såfort orden træffa och "min familj" næmns i samma mening. Jag tyckte pløtsligt inte att E var værd de dær pengarna...jag tycker inte om att behøva betala før att bli så oroad att jag ligger vaken om natten. Det gør jag sjælv varje natt alldeles gratis.

Av den man ælskar vill man høra varma fina saker, mjuka gulleord. Inte sånt farligt, verklighetsnæra och værldsomstørtande som att træffa familjen. Det ær kanske så dags. I januari (nær trettonhelgen infaller) så har E och jag ændå kænt varann i tio månader. Och jag kan førstå om Herr P vill ta sig en titt på den dær lillan som hans son træffar. Jag førstår. Det ær fullt naturligt. Och jag ær sjælvklart jættenyfiken på Es far. Men bara før att jag ær nyfiken på hur det ser ut i gapet på en vithaj så lutar jag mig inte in och tittar.

Jag ær alltså livrædd. Rædd før att Es pappa ska sluka mig med hull och hår.
Hur socialt begåvad jag æn må vara vid andra tillfællen så fixar jag inte det hær med att træffa Familjen.(och jag gør inte skillnad på pojkvænsfamiljer eller vænfamiljer, alla nya familjer ær læskiga) Jag tappar allt vad vett och sans heter och beter mig som ett lallande fån.
Det brukar gå bra till slut ændå, ,æn ær det ingen som sagt till sin son eller dotter att hørrødu, den dær Ida, henne ska du nog inte træffa mer, hon verkar inte riktigt riktig. (eller en gång har det hænt, ,men det ær en annan historia)

Men bara før att det inte hænt æn...så betyder det ju inte att det inte kan hænda, elller hur?
Och jag vill verkligen att de ska acceptera mig, nej vill jag det egentligen, bryr jag mig så mycket om vad Familjen tycker? Joo...i det hær fallet gør jag det.

Før att jag tycker så oerhørt mycket om E. Och just nu hade jag gett vad som helst før att somna vid hans sida. Før han ær værd sin vikt i guld. Eller...jag undrar om valutan inte ær kærlek?

Som hemma

Norge. Haslum. Som att komma hem. Alltid. Och nu ær det så lugn och skønt hær, ,att jag inte alls har nån lust att åka hem till mig sjælv igen. Joo...det har jag...saknar redan katterna alldeles førfærligt mycket. Før att inte tala om hur mycket jag saknar E.

Men, Norge ær alltid Norge. Och Familjen hær...tja, de kommer alltid att vara Familjen . Och barnen kommer alltid att vara mina apekatter. Och jag deras Ida. Før som Kristoffer presenterar mig Idamin, så ær jag ju hans.

Sovdags. De vaknar tidigt hær.

En timme å en kvart

Sen så kommer T och hämtar tjejerna. Så tomt det kommer att bli här. Alldeles för tomt. Och tyst. Ingen som busar, varken på nätterna eller dagarna. Och inga små kalla nosar i halsgropen eller spinn i örat. Ensamt är vad det kommer att bli.
Men å andra sidan så är det heller ingen som kommer att gnaga på mina sladdar, äta på blommorna eller dra ut kläderna ur garderoben för att göra små sovkrypin. Jag kommer att få en chans att dammsuga upp allt katthår som gömmer sig, och kan ha svarta byxor på mig utan att behöva ta på mig dem i hallen, precis innan jag går.

Men, åh...det finns inget i världen som kan kompensera för pälsklingarna. Mina bästa sängkamrater och mest underhållande lekkompisar, mina klokaste och snällaste vänner. Ett hem utan en katt är inget hem, det är bara en plats man sover på.

Ska försöka kurera min envisa förkylning nu med varm c-vitamindryck. Det hjälper inte ett dugg. Men ger en skön känsla.

Och så ska jag försöka lista ut var tjejerna gjort av sina halsband. För den här gången är jag säker på att det är de som förlagt dem, och inte jag. De börjar överlista mig. Att gömma saker under sängen är inte lika hett längre, för där hittar jag ju dem. Nya grejjen här är att samla mina örhängen och bära iväg med dem till matskålarna. Jag har aldrig sett dem göra det, men imorse så låg där tre örhängen igen. Försöker flickorna berätta något? Vill de ha hål i öronen, eller försöker de bara pynta upp sin tråkiga matplats lite o menar att de vill ha nya, finare skålar? Eller är det kanske bara så som Sonya Fitzpatrick skriver i sin bok Cat Talk att de samlar det som de tycker är fint eller roligt omkring sig, på ett ställe som de är på ofta?! (alltså matplatsen)

Nu jävlar

Har precis haft en lång utläggning för lillebror om livet, universum och allting. Så som jag ser det, från min storasysterliga vinkel. Och allt klokt som jag sagt honom, borde jag inte kunna applicera kunskaperna på mitt eget liv? Jo, jag tycker faktiskt det. Jag tror inte att han var så sugen på att höra allt det jag hade att säga honom, men när jag växte upp hade jag ingen storasyster som brydde sig om mig, alltid tog mitt parti och fanns där för mig.Som sa att jag var bäst i världen och kunde bli allt jag ville! Så även om han inte alltid vill ha nån som lägger näsan i blöt, så tänker jag fortsätta med det. För att han är min bror. För att jag älskar honom. Och för att han är en av de smartaste personerna jag vet, och inte tycker att han ska låta sin intelligens bara gå upp i rök.

Nu ska jag gå och lägga mig. För att kunna gå upp imorgon och själv göra några av de sakerna jag sagt att lillen borde göra.

Ibland är det bra att vara vaken, så att man kommer på vissa saker. Som att allt jag gör ska jag göra för min egen skull, så att jag kan vara nöjd och inte behöver känna mig besviken. Det man gör för andras skull blir aldrig så lyckat. Och vad hjälper det att andra tycker att jag är duktig om jag själv inte gör det. Varför är jag så trög när det gäller vissa saker?

Den enda makt vi har är den över våra egna liv. Då gäller det att utnyttja den på ett konstruktivt sätt.

Men varför är det så svårt, att leva för min egen skull, med målet att varje dag göra något som är bra för mig?

Tick,tack

klockan slår och dagarna går. Känns som att det är väldigt mycket höst nu. Men det är ingen mysig höst,jag missade helt när löven började gulna och fallna. Nu ligger de bara bruna och våta på marken och tiden regnar bort. När det är höst är det okej att vara inne och fixa, eller bara mysa ner sig i soffan med te och filt. Men själv är det inte alltid så mysigt. Är mycket ensam nu. Det är ändock ett val jag gjort. Ibland förstår man bara inte konsekvenserna av sina val förrän efteråt. Och då är det ibland försent.

Tvivlar.

Det går så fort allting nu igen. Jag får aldrig riktigt in det där med att pausa, stanna upp och tänka efter som en naturlig del av vardagen. Jag måste påminna mig om att göra det, så då glömmer jag...och upptäcker att allt har gått så fort att jag inte vet var jag är, varför jag är där jag är eller vad jag håller på med. Jag trodde jag hade landat, men det var visst bara en mellanlandning, nu är jag på väg igen och har ingen aning om vart jag ska, autopiloten är på. Antingen kraschar jag, eller så kommer jag fram. Vart det nu är?

Gör jag rätt? Är det detta jag vill? Såhär jag vill ha det?

Så många tvivel.

Spackeldjävulen

Jag ska ge er ett råd, kära vänner, och det alldeles gratis;) Börja aldrig någonsin, vad ni än gör, att spackla. För det är helt omöjligt att sluta. Det finns alltid någon liten ojämnhet kvar att jämna till eller fylla i. Sedan går man till slut runt hemma hos andra människor och tänker att, ja, där skulle det minsann behövas lite spackel. Och där också. Och innan man vet ordet av så står man där med sin stora fina spann ( små tuber är för amatörer) fylld med härligt, vitt, lagom geggigt spackel. Och där står man sedan, dag som natt, och kletar och smetar och jämnar till och slipar.
Jag tror att jag är beroende, ikväll har jag valt bort en fest bara för att kunna spackla, och imorse steg jag upp tidigt för att vara på lantmännen och köpa nytt spackel så fort de öppnade klockan nio. Passa er för spackeldjävulen. Sedan den väl fått er i sina geggiga klor så är ni fast.

Undrar om det finns nån stödgrupp för sådana som mig? Anonyma spacklare, kanske?

Krokodiltårar

Här sitter jag, mitt i natten. Och gråter. Jag som inte ens har något att vara ledsen över.Andra gången på två dagar. Utan anledning. Och varje gång är det "TV" som lockat fram mina tårar. Igår när jag såg "Vilddjuren" så tjöt jag ända från när lejonungen går in i fraktcontainern (och det gör han i början av filmen) och slutade inte förrän lejonpappan slog upp ögonen. Sen grät jag lite till i slutet, bara för att det slutade lyckligt. Vad är det med mig? Den här filmen var inte särskilt sorglig eller läskig, inte alls i stil med Bambi eller Lassie.
Och nu sitter jag här och gråter igen. (OBS! följande innehåller en Desperate Housewives spoler) Trots att jag tyckte genuint illa om Nora började tårarna rinna när Caroline Bigsby sköt henne inne i mataffären, och när hon sedan sköt Lynette...

Måste vara extremt känslig just nu. Kan kanske ha något att göra med att jag sover dåligt? Men idag när jag satt i bilen så var det nåt jävla humorproram på P3 där "Ääva Tosstenson" skröt om att hon fått ner elva skogsmöss i en mixer. Och gissa om inte tårarna började rinna igen?

Jag kan bara inte förstå varför jag gråter så...mitt enda bekymmer just nu är att färg torkar sakta.

Har fått ner avsnitt fyra av Ugly Betty nu. Ska trösta mig med det. Sen ska jag och katterna tränga ner oss i Ev.s barnsäng. Trött.

Ute eller inne?

Det är den stora frågan nuförtiden, även om det verkar som att en och annan börjat intressera sig för den annalkande miljökatastrofen (hm, kom den plötsligt nu?) Ja,ja.. imorse tillexempel, fick jag ju fråga katterna om de ville vara ute eller inne. De valde att stanna inne. Tror jag det. Ute blåser det kallt ju...och vem vill vara ute i kylan?

På tåget läste jag metro...och en av deltagarna i deras streetmodell-tävling ansåg att hon var så ute att hon var inne. Mmm, kul för henne. Bättre det än att vara så inne att man är ute, eller? När blev det så fel att vara sig själv? Att stoppa ner byxorna i stövlarna för att man alltid gjort det?Och inte för att det är "rätt"? Det är ju något av det första man får lära sig för att överleva dagis utan våta byxben och läskiga stövelskafts-skavsår. Om man vill (öh?), så kan man ibland chatta med aftonbladets stylist Lisa Carlén. Ibland när jag behöver lite underhållning så läser jag chattloggen. Vilken tur att jag gjorde det igår, så att jag fick reda på att mina Burberry halsdukar inte är uttjatade trendobjekt utan faktiskt funkar eftersom rutigt är rätt. Tänk om nån hade sagt mig det när jag gick på högstadiet och blev utskrattad för mina "gubbhalsdukar" och Lyle & Scott tröjor... för finns det nån tid i ens liv när det är viktigt att vara inne så är det väl i tonåren. Men jag trivs så bra med att vara ute, i duffel och gummistövlar behöver man aldrig frysa;)

Och aldrig har det väl varit så inne att komma ut ur garderoben?Tom. prettokanalen tvåan sänder ett program om det... Det är nog så bra, men just nu föreslår jag att man går in istället. Det är hög tid att vädra vinterkläderna och skicka höstjackan på kemtvätt. Skönt att oljerocken är nyvaxad. En trendig skogspromenad, någon?

Veckan som gått

Har gått så alldeles för fort. Det var ju lov förra veckan...och jag hann knappt vakna på måndagen förrän det var söndagkväll igen. Fast en mysig söndag, en lång,lat söndag i sängen.

Känns som att livet annars står ganska stilla nu. Men stilla på ett lugnt och behagligt sätt. Jag har börjat landa. Har det oförskämt bra nu.

Purris svans sitter kvar och hon slipper ha på sig dumstruten. Tjejerna är ute varje dag och busar.Även när det regnar och blåser. Helst vill de att jag ska hålla dem sällskap. Och det är faktiskt riktigt roligt att vara med dem ute och busa.

Klockan är lite väl mycket för att jag ska lista ut hur jag ska få fason på dagens bilder. Så det blir bara rätt upp och ner här; "kamouflagekatten" och "badflickan".

Hobbyvetrinär...

Det är inte alltid så lätt, att vara den som ska fixa när djuren är sjuka. Tvätta sår, ta stygn och ge mediciner. Katterna är inte alltid så sammarbetsvilliga om man säger så. Har precis gett Purris hennes medicin. Jag förstår om hon tycker det är väldigt obehagligt eftersom jag måste rulla in henne i en filt så att hon inte kommer åt att dra bort mina händer från hennes mun. Hon tycker nämligen inte om nån annan mat än sitt speciella torrfoder.Då det är svårt att blanda medicin i torrfoder är enda alternativet kvar att droppa ner pillan i halsen på henne. Och så är det en stor pilla, så obehaget måste göras två gånger, eftersom jag är rädd att hon ska få den i halsen om hon får hela nedstoppad i svalget på en gång.

Igår kunde E hjälpa mig. Det gick så mycket lättare då. Och jag fick hjälp med att tvätta såret på svansen. Att både hålla en katt, hålla dess svans under kranen och tvätta den...det är svårt med bara två händer. Det är nämligen minst två händer för lite.

Tjejerna trivs så väldigt bra hos E, och de har äntligen accepterat honom. Nu kommer båda två gärna och ligger hos oss i sängen. Och de ligger gärna på honom.
Det är ju det jag försökt förklara för dem hela tiden, att E är världens gosigaste och mysigaste;) Även om han är lite hastig i sina rörelser och bullrar tusen gånger mer än matte. Tror mina tjejer saknar honom litegrann...de ligger just nu och trampar och spinner i koftan som varit där hela veckan.

Okej...matte saknar också E litegrann. Matte är förälskad. (Det som hon aldrig trodde skulle hända igen)

stora bekymmer?

Är det inte så man säger- små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer? Och det kan nog sägas gälla för katter också. Nu är flickorna stora. Två år. Ute och slåss och har sig. KLart de ska få göra det, de måste ju få lov att muta in och upprätthålla revir! Men måste de slåss så jävligt att de kommer hem med konstiga svansar? Inatt fick vi åka till djursjukhuset med Frk Klant (a.k.a Purris). Hon hade så ont att hon vrålade när jag rörde hennes svans. Jag trodde att den kanske var bruten... Men nejdå, hon hade bara världens bitsår. Läskigt. Min lilla prinsessa...
De här katterna ger mig gråa hår i förtid. Först sitta på djursjukhuset mitt i natten och vänta, sedan komma hem 01.00 och upptäcka att hennes syster fortfarande inte kommit hem.
Så matte har haft en sömnlös natt.

Ris och magiska garderober

Så du har fått barn? Kul för dig! Grattis, ja, jag menar det.Verkligen. Men snälla, håll alla de äckliga, blodiga, geggiga smärtsamma detaljerna för dig själv. Tack.

Det finns få saker som är så otrevliga som människor som fullkomligt vänder ut och in på sina privatliv på offentliga platser. På morgonen när jag åker tåg kan jag tänka mig att läsa lite, kanske morgonens färska .se skvaller, eller en och annan "riktig" tidning. Har det hänt nåt kul och spännande i folks liv så är det väl småtrivsamt att få ta del av det också. Men jag vill helst besparas från allt som har med kroppsvätskor att göra. Även om det gäller naturliga saker som förlossningar.
Dagens ris till wt-mamman på tåget imorse alltså.

Nu i helgen när jag tyckte så synd om mig ägnade jag och katterna en rätt lång stund framför TV:n. Vi gillar TV-shop. Jag blev sugen på en sån swivel-sveeper som liksom bara hokuspokus sveper över golvet och samlar upp allt damm och katthår och samlar det i en LITEN behållare. Katterna tyckte det var en bra idé, den verkade mindre och snällare än dammsugaren. De tyckte annars att den bästa investering vi kan göra nu är en soffasäng. De tänkte sig nämligen att E kunde sova i den. Så att de får bättre plats i hans säng;)
Nä,men skämt å sido, så är tv-shop ganska underhållande. Jag gillar deras klämkäcka kommentarer och käcka överansträngda leenden. Och faktiskt så gillar jag de där hängarna de säljer. Jag skulle också behöva en förvandling av min garderob i form av mer plats. Den magin som utspelar sig därinne nu kan jag vara förutan. Det är så märkligt, att ibland, när man tar ut något som hängt ett längre tag, så har det krympt. Men det är på nåt sätt ändå nästan förståeligt, det blir liksom mindre, och invidgar sig (ja,just det!)-logiskt ändå. Men idag när jag tog ut min gamla vinterkappa (som jag inte ens visste fanns där-jag trodde den var försvunnen) så hade den växt. Tyget hade liksom utvidgat sig typ två storlekar. Det är helt otroligt!
Jag tänkte sy in den och bad mamma om hjälp, hon tyckte det var dumt ifall ett behov skulle uppstå nån gång av en större kappa.Hon hävdar att det inte finns magiska garderober, onda tvättmaskiner som medvetet förstör fina underkläder, eller strumpätande torktumlare. Jag tror mamma har dålig fantasi, hon tittar alldeles för lite på Tv-shop!

E, humoristen...

E kan vara riktigt underhållande ibland. Särskilt när han halvsover. Det allra bästa fick jag höra i natt; E undrade om jag var intresserad av sex, självklart svarade jag ja,men med lite tvekan eftersom jag undrade vad diskussionen skulle leda till, varefter han säger Jaha,jag är bara intresserad av idrott. Sedan somnar han.

Vet inte vad E tycker om att bli omnämnd här...men så mycket tid och tankar som jag spenderar med honom är det svårt att låta bli. Tycker att jag har hittat världens finaste, han har bara en nackdel, han tar alltid täcket, och är de inte försiktiga,så lägger han sig nästan på katterna.

En slö lördag idag. Har just nu gett upp tanken på att skriva prov på måndag. Jag är helt enkelt inte riktigt i form om man säger så. Just nu är det "syndast" om mig, och varje månad blir jag lika förvånad, att det kan göra så jävla ont att vara tjej.

Är du katt eller ?

Ibland undrar jag om katternas och mitt nära umgänge är så sunt. Ja, sunt och sunt förresten..det liksom innebörden av ordet normal är ju en diskussion i sig...

Men ibland får jag en liten känsla av att artsgränserna suddats ut litegrann hemma hos oss. Och vem är det som påverkar vem egentligen?

Att tjejerna helst dricker ur kranen är väl inte så märkligt, vattnet där är ju fräscht och porlande. Men att de helst vill gå dit och tvätta tassarna efter sina lådbesök...Undrar hur vanligt det är egentligen? Fröken Purris vill helst inte gå i lådan alls, utan hon föredrar att sitta på kanten av vasken och kissa, helst med kranen rinnande. Jag börjar fundera på om det egentligen nog kanske skulle vara möjligt att lära henne gå på toaletten, om man hade en sådan där barnsits på ringen?

Lilla damen är liksom matte oerhört förtjust i te (jadå, självklart har hon sin "egen" kopp), men det måste vara med mjölk. Det är kanske inte så nyttigt med te för en katt, men i de små mängder som hennes tassdopp ger henne är det nog inte så farligt.

Purris syster TuffSnuff som minsann vet var skåpet ska stå( och inte minst själv hämtar fram godsaker och leksaker ur dem) låter inte vem som helst klappa henne utan både morrar, fräser och kanske t.om lufthugger besökare om de inte faller henne i smaken.Men om nätterna är hon inte så tuff. Då vill hon sova på matte. Matte som egentligen ligger ihoprullad som en boll (eller katt;)) har fått lära sig att sova på rygg. Med en Snuffa utsträckt på sin mage. De mornar jag vaknar utan en tass i munnen och en i örat är lätt räknade.

Purris på sommarlov 2005

Mattes små prinsessor.

Idag har det hänt saker...Bloggen börjar tack vare Hanusi faktiskt att likna något.Exakt vad vet jag inte riktigt, men jag vet inte heller riktigt vad det ska bli här...så det är ok.

Dagens viktigaste händelse är nog att jag äntligen fått tillbaka min älskade dator. Den har varit på vilohem i Tyskland...(alltså på reparation). Men den kunde nog behövt en vecka eller två till där, för allt går så väldigt trögt. Det kan iofs. bero på att jag har en väldans massa skit (spel) i den som tar stor plats. Och snart ska den fyllas med mer, för imorgon får jag mitt Sims2Djurliv. Ja,jag vet. n00b.

Dödssjuk? Jag börjar nästan känna mig tvungen att söka läkarhjälp akut. Jag har ett sjukligt sömnbehov,är darrig och kraftlös, det sticker och kryper i huden, jag är förstoppad och tappar hår. Undrar vad det är för läskig sjukdom som drabbat mig?

Nä,just det, det är inte lönt att söka hjälp. Det är hjälpen jag sökte innan för min depression som skapat allt detta. Biverkningar kallas det visst. Jag ger det två dagar till, sen ger jag upp. Jag är hellre lite deprimerad och tråkig i perioder resten av mitt liv än en zombie... Och när mitt somnolenta tillstånd äntligen försvunnit, kommer jag ju att bli ännu mer deprimerad eftersom jag inte har nån skola kvar att gå till (missar ju allt när jag sover hela tiden) eller några vänner att träffa (kan ju inte träffa nån när jag sover)

Det enda "roliga" som än så länge kommit ur det här är att mitt ordförråd har utökats med ytterligare några spännande medicinska facktermer;
somnolens- lindrig medvetslöshet (sjukligt sömnbehov)
parestesi-stickningar,myrkrypningar i huden
astemi-kraftlöshet
alopeci-skallighet (jodå,håret drössar av)

En annorlunda dag har det varit idag. Uppe tidigt.Redan klockan fem. med Måns i Blekinge och hans projekt.Trevligt.Jag är trött.
Undrar om det kommer på lokalnyheterna?http://tv4.se/klipp/77760.html
Lite spännande. Känd från TV.Haha (förresten en av de sämsta filmer jag sett)

Trött nu. Väldigt trött. Hösttrött i själen. Aftonbladet sökte efter folk som hade sitt husdjur som bästa vän. Jag kanske skulle maila in? Katterna kanske inte är mina bästa vänner, de är ju min familj;) men just nu är de de enda vännerna jag orkar med.Ändå är mina vänner väldigt kravlösa och tacksamma.

Behöver sova.Det tog mer än jag trodde,mer än jag hade, att åka iväg idag. Att jag aldrig lär mig!? *suck*

Ska krypa ner till pälsklingarna strax, men först ska jag försöka lista ut hur man ändrar så att man kan skriva rubriker på den här j-la bloggen...

Jag orkar snart inte sova mer. Det inverkar oerhört på mitt liv. Kan inte göra någonting, orkar ingenting.Bara sover,och sover. Två veckor trodde läkaren jag fick räkna med,minst, innan biverkningarna försvann. Det har snart gått två veckor och jag sover likaväl. Ja,igår, då lyckades jag vara vaken. Så glad jag blev, som trodde det vänt.

Men icke. Varit vaken i två timmar snart, och nu är jag så trött att jag kan somna sittande här vid datorn. Det är tröttsamt att vara trött.

Kussen har nu firats. 20 år.En mycket aktningsvärd ålder må jag säga. Och snart kan hon ju flytta med, så mycket prylar som hon fick. Är nästan lite avundsjuk på hennes fina vattenkokare...

Hade ju tänk ha lite bilder att visa upp, hade tom. laddat batterierna i kameran. Men, nu blev det inte riktigt så...en annan gång, en annan födelsedag, kanske?

Min Snuff är en mycket skicklig jägare.Särskilt om man betänker att hon växt upp med mig och fick sin första chans att utveckla sina jaktinstinkter så sent som i somras. Näbbmöss är hennes specialitet,men en och annan fågel klipper hon också. Jag vet att hon är duktig!
Men inte behöver hon väl bevisa det för mig, i mitt kök?

Jag undrar så hur den stackars lilla fågeln tog sig in här,men in hade den kommit. Jag och katterna låg och mornade oss när vi hörde ett kvitter och de flög som skjutna ur en kanon båda två. Jag fattade inte vad det var förrän jag hörde mera kvitter och så en duns. När jag kom ut i köket hade Snuff kastat sig efter fågeln och dunsat in i fönstret. Men hon fann sig fort och satte sig sedan i mina träningskläder och började sin grymma lek. Jag tycker att fåglar är det läskigaste som finns och klarade varken av att titta på eller ta fågeln ifrån henne och göra slut på dess lidande.

Mamma kunde som tur var befria mig från liket.
Nu ligger min stolta katt här i min famn och försöker trösta mig. Trots att jag berömde henne och sa att hon var duktig, för det ÄR hon ju, så misstänker jag att hon känner att matte är upprörd. Det är verkligen gulligt av henne att muntra upp mig såhär med en fågel och lite gos på söndagsförmiddagen, men pussa henne, det klarar jag bara inte!

Äntligen är mina gosnosar hemma igen. Mina små pälsklingar och bästa sängkamrater. Sovit som en prinsessa har jag gjort. Ett dygn i sträck. Nästan. Det börjar bli lite slitsamt,det här sovandet, men snart ska det väl gå över?

Eftersom jag sovit hela veckan, så har det ju inte hänt så mycket i min lilla ankdamm.Men det har visst blivit höst på riktigt nu. Jag och katterna tänder ljus.

Åh,min stackars kropp...Varför skulle jag träna för? Det knakar och gör ont...stel som en gammal tant är jag. Men det är roligt.Riktigt roligt! Och nån nytta gör det väl säkert.

Men imorgon är det jag som ska be Elsklingen om massage.

Är velig ikväll. Vaknade precis efter att ha sovit ett par timmar. Vill åka hem till E. Fast kanske ändå inte. För då måste jag gå upp,klä på mig,packa saker och ta mig till tåget. Och det vet jag inte om jag orkar. Min hjärna är alldeles sirapströg. Dessutom så kanske han vill vara själv.Fast då borde han väl sagt det? Jag blir galen.

Tänk om jag nån gång kunde bestämma mig. För någonting.Och stå fast vid det. Och inte tänka så mycket.Så att jag inte blev så galen.

Wohooo!!! Ett mirakel har skett. Jag är äntligen,äntligen färdig. Nu ska jag lägga mig och sova några timmar.

Jag hoppas verkligen det var värt all möda och alla timmar jag lagt ner. Innan ikväll var jag beredd att ge upp och hade en mindre hjärnsmälta och ett tårfyllt bryt. Då hjälpte det verkligen med en pojkvän som lyssnade och sa att jag är duktig och att jag kan, att han trodde på mig och tyckte att jag var en lysande skribent. Jo,jag fattar ju att han överdrev litegrann...
Men jag tänkte verkligen skippa hela grejjen och hoppades på att mina MVG-prov skulle räcka till åtminstone ett G i betyg om jag inte lämnade in arbetet. Och det nästan sjuka är, att om inte E hade blivit besviken på mig så hade jag gjort det också. SÅ intresserad är jag av mina egna studier...

Men åh vad skönt, när jag lämnat in det här imorgon så är jag färdig med A-kursen i psykologi.

En liten eloge till mamma också, som när hon såg mitt hysteriska utbrott erbjöd sig att sitta uppe med mig och skriva. Ibland är hon bara bäst.

Oj,oj,oj...

Nu brinner det,om inte i busken så i baken. Fast där brinner det väl inte,men eld kan man ha där? Hm...jaa,tror inte jag ska irra mig in bland ordspråken i natt. Men det är nu ett faktum att jag har lite dåligt med tid och inte längre kan skjuta upp färdiställandet av mitt psykologiarbete.

Istället för att skriva har jag ägnat flera timmar åt att tänka ut vad jag skulle köpa om jag hade flera hundra tusen.(Jag började lite modest på 10 000 pix,men det får man ju ingenting för. Och hundra lakan visade sig inte heller vara lönt) Så nu har jag kommit fram till att jag nog inte skulle köpa något alls (för pengarna som jag inte har) utan skulle placera dem i aktier,fonder och i madrassen. För jag är nämligen en sådan som gillar att kunna känna lite på mina pengar, och som gömmer femtio-och hundralappar lite varstans bara för att det är så trevligt att leta efter något helt annat och plötsligt hitta en "bortglömd" slant.

Nu är deadline nära för det dära arbetet. Jag vet inte riktigt när imorgon det måste lämnas in (jag har ju inte heller fått några som helst direktiv angående utformningen) men jag tror att läraren går hem vid ett-snåret. Så tills dess måste jag ha filat färdigt på min slutsats och knåpat ihop en avslutning, och det skulle vara lysande om jag lyckades få lite mer substans i det som ska kallas...öh,ja,vad tusan det nu kallas. Har blivit lite trög här nu tror jag...Dessutom måste jag hinna hem till kussen och skriva ut det.

Om jag gör mig en ny kopp te och målar naglarna i en rolig färg först så piggnar jag nog till. Plockar jag sedan mina bryn litegrann och renbäddar sängen (det hade jag ju ändå tänkt göra imorgon) så är jag nog redo att sätta igång och skriva sedan. Eller vad tror ni?

Saker jag är bra på;

Jag har godisabstinens och slut på svärord. Dessutom har jag fortfarande ett halvt arbete att skriva om bulimi. Bulimi. *suck* Vem är intresserad av att läsa om det? Ja,inte jag i alla fall...men jag ska ju bara skriva, inte läsa,så varför klaga?

Därför att klaga är det jag är bäst på.Det finns säkert nån som klagar mer och högre,men att klaga och gnälla och sura och tjura är mina mest utvecklade egenskaper.
Jag är helt enkelt inte skapt för ett sånt här tråkigt liv. Plugga och jobba. Nä,jag är som gjord för att shoppa och dekorera och prata med hantverkare om hur de ska måla och måla om. Och för att semestra. Semestra är jag jättebra på. Och spendera pengar. Fast jag spenderar pengar ännu bättre än vad jag gnäller. Och skriva meningslösa saker,det kan jag det också.

Undrar när jag ska få verklig användning för dessa mina väl utvecklade men meningslösa talanger?

Snart hoppas jag. Jag förgås av tristess här i min lilla lägenhet. Var är mitt mansion?

Jag har en riktigt värdefull egenskap faktiskt. Jag känner ingen som är så bra på att organisera sånt som ska organiseras.

Tror jag ska flytta om böckerna i bokhyllan lite. Sortera dem efter författarens hårfärg.Längesedan jag hade det så.

Symtom vid depression

*nedstämdhet.

*Det du brukar tycka om att göra känns inte längre roligt. Även vardagliga sysslor kan kännas omöjliga att genomföra.

* dålig aptit.

*sömnstörningar

* Du känner dig mycket trött och energifattig.

*Du nedvärderar dig själv och plågas av skuldkänslor och värdelöshetskänslor.

*Du har svårt att fatta även enkla beslut.

*Din sexuella lust är mycket låg

*ångest/irritabilitet

Tja, det är bara att inse...Nu ska man ju inte diagnostisera sig själv, men det här har jag varit med om förut.Jag deprimerad. Det är synd bara att jag är så trög...att det ska ta så lång tid för mig att inse.Allt utom det där med låg sexlust stämmer- det är lite komiskt,haha, att jag nog aldrig haft så mycket sex som nu. Det är helande. Och befriande. Just där och då kan inte ens jag hitta fel och bekymmer eller tänka svarta tankar.

Så vad ska jag nu göra åt detta? Stoppa huvet i sanden(kudden) funkade inte de andra gångerna...så det lär det inte göra den här gången heller.

Ska träffa min vise vän C nu. Se om han har nåt kul att berätta.Eller bara några kloka ord på vägen. En kopp te. Eller två.

..........

C hade som vanligt mycket klokt att säga.Men tyvärr var det inte så mycket av det som jag förstod. Känns som att vi har tappat varandra. Sorgligt.Känns väldigt sorgligt och trist. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte det här. Har nästan samma tomhetskänsla som när vi gjorde slut. Fast inte riktigt ändå, då förlorade jag min pojkvän, men nu känns det som att jag tappat en vän. Vi har jaa,jag vet inte vad...glidit isär. Sånt händer ju,men vänner ska man ju inte kunna tappa bara sådär. Även om det ibland gått långt mellan gångerna, så har vi alltid kunnat ta upp där vi slutade senast.

Sitter och tänker på E. Underbare,fine E. Som kan göra mig galen på alla sätt som finns. I alla fall så har han lyckats locka fram känslor som jag inte ens visste att jag besatt. Men han har lärt mig något oerhört viktigt-det är ok att känna saker, och det är tillåtet, och inte det minsta farligt att ha känslor som inte enbart är positiva. Och det är ok att vara ledsen.Och inte det minsta farligt att älska någon.

Ibland önskar jag att jag inte behövde "lära" mig de här självklarheterna.

Tre lektioner på tre veckor.

Det är vad jag lyckats med. Börjar bli lite mycket att ta igen. Börjar bli lite mycket allting nu tror jag. Men än har jag inte gett mig. Det kan gå. Det ska gå. Jag kan. Men jag vill verkligen inte. Kan det vara DÄR felet ligget? Hjälper inte med kapacitet när det inte finns en vilja.
Spanskprov nästa vecka. Jippie. Och på fullaste allvar tror jag att jag kan läsa in fem kapitel på fem dagar. Förstå det? Komma ihåg och lära sig för framtiden? Öh,nä, men jag tänkte i alla fall försöka skriva mig till ett G.(Och det kan inte vara så jävla svårt- om jag lär mig alla glosorna och så mycket jag nu fattarav grammatiken så har jag halva inne) Jag kommer aldrig att prata spanska. Jag vill bara ha mina poäng. Fröken Trulig har talat.

Så i helgen ska jag plugga spanska. Skriva psykologiarbete. Skriva en utredande uppsats i svenska. Vaddådå? Helgen har faktiskt 48 timmar. Sover gör jag ju ändå inte.

Bästa TV-serierna. Ever.
(i oberoende ordning)

• Little House On the Prarie (1974)
• My So-Called Life (1994)
• Party Of Five (1994)
• Ally McBeal (1997)
• Cold Feet (1997)
• Gilmore Girls (2000)
• Dead Like Me (2003)
• Desperate Housewives (2004)
• Wonderfalls (2004)
• Weeds (2005)

Kommentar: Jag är en sucker för TV- serier. Listan borde kanske heta de 10 bästa serierna. Jag har ju trots allt sett några till; Loveboat, Full House och Back to Aidensfield har jag ägnat många "precis-kommit-hem-från-skolan timmar". I Norge såg jag dessutom Reba. men Reba liksom Everybody Loves Raymond och Friends har jag inte sett förrän de blivit eftermiddagsTv och ändlösa re-runs.

Den enda som jag är osäker på skulle hålla idag är My So Called Life. Lilla Huset på prärien är outstanding fortfarande. Jag misstänker att Charles och Caroline Ingalls har påverkat min uppfostran mer än vad mina egna föräldrar gjort. Sen låter jag det vara osagt om det var positivt eller negativt.

Först skämdes jag nästan över min oändliga lista, men vid närmre eftertanke kom jag på att jag inte alltid tittat på det som varit populärt (Cold Feet var jag lite för ung för, och Wonderfalls tror jag aldrig gått på svensk TV och Weeds liksom Desperate Housewives såg jag samtidigt som alla andra nedladdningsnördar;före svensk TV fick dem. Ja, just det, Dead Like Me kräver ett hedersomnämnande- SVT har haft den på mycket märkliga sändningstider samt vissat säsong 2 hela TVÅ år efter den första, men det var en alldeles underbar serie! Precis lika goofy som Wonderfalls.(sugen på knasig feel-good humor-ladda hem Wonderfalls))

Ja,just det, Serier jag är Stolt över ATT INTE HA FÖLJT

• Tre Kronor
• Beverly Hills
• Melrose Place

Haha,jag kanske ska ta tillbaka min nöjda min, kom just ihåg att jag under ettan på gymnasiet slaviskt bänkade mig framför Sunset Beach varje skoldag som ett led i den beprövade "skjuta-upp-läxorna strategin".

Har lite svårt att hitta formen för den här sidan. Vill jag verkligen bidra till att nätet fylls med meningslös smörja? Jo,jag vill nog det.

I min del av ankdammen har det varit ganska stilla idag. Mest irrat runt och letat efter diverse saker, samt dammsugat upp myror.Ja,jag vet, det är fruktansvärt att göra så,men det är också fruktansvärt traumatiskt (både för mig och myrorna antar jag) att behöva vakna på natten av de kryper på min näsa. Även hunnit med några timmar hos mormor och morfar, ett av mina ständiga dåliga samveten, att jag besöker dem för sällan. Det var trevligt. Nu har jag inte mer jag kan göra för att skjuta på pluggandet.

Fast vid närmre eftertanke så borde jag nog kanske stryka mina trosor....

Min kropp och jag

är som vanligt stora ovänner. Jag tyckte att vi hade en hyfsat bra deal, när jag inte har mens, så lämnar den mig ifred. Men nejdå, nu är det krig som gäller. Och det verkar inte som att jag kommer att vinna. Jag ser ut som om jag har röda hund av alla läskiga finnar, och boobsen gör så ont att jag inte kan springa, trots dubbla sport BH:ar,dessutom svettas jag som den värsta klimakteriekossa,och håret är konstant smutsigt.Hallååå,vad är det för fel?(ägglossning var det nån insatt som sa...hm...ja,jag visste ju att jag hade det, men har aldrig märkt av det förr) För tillfället önskar jag nästan att jag var född till man, då skulle mina största bekymmer vara PTV vs PTH och rakat/stubb. Fast en kamp verkar det som jag vunnit, den om benhåren;drar man bara upp dem tillräckligt ofta så växer de inte så fort/mycket. Ha.

Telefonmagi

Ibland så bara vill man att telefonen ska ringa. Då finns det vissa knep man kan ta till;

OBS! Först bör man alltid provringa till sin egen telefon så att man är säker på att den funkar

1) Stirra på den väldigt länge och intensivt
2) Tänka att det ringer
3) Visaulisera hur man först hör signalen, sedan trycker på knappen och svarar
4) Tänka länge och intensivt på den man vill ska ringa (om det nu är någon speciell)
5) Klappa lite fint på den, tala om för den vilken fin liten telefon den är
6) Om det är oviktigt vem som ringer, brukar det räcka att vänta en stund,så ringer alltid någon
7) Man kan även ringa någon och be denne ringa upp
8) Som sista utväg kan man svära,skrika och förbanna telefonen,gärna hota den litegrann

Jag hör hur det ringer hela tiden, men inte är det någon som ringer för det, kanske visualiserar jag lite för hårt? Har provat allt utom att hota nu...

Och se, det funkade! Jag fick mitt efterlängtade telefonsamtal efter hot om att (nä, det vågar jag inte upprepa här) men vi kan ju säga att mobilen blev så rädd att den började vibrera;)

Skulle inte något av ovanstående hjälpa så är det bara att kasta telefonf-n i väggen, man kan visserligen riskera att missa viktiga samtal då, men å andra sidan så vet man att den är tyst för att den är trasig och inte för att Någon inte tänker ringa.

7 anledningar att rösta på söndag ;)

1) alla andra gör det
2) gratis godis
3) man kan göra det
4) man får nya listor på folk att busringa till
5) man får stå i kö
6) du har inget bättre för dig
7) det är spännande att lägga hemliga lappar i hemliga kuvert

Saker jag önskar fanns under min säng;
*ballonger
*piratskepp
*monster
*Göran Hägglund
*en hemlig tunnel


Saker som finns under min säng:
*damm
*kläder
*katthår
*spöken
* tapetrullar

"Saker" jag önskar fanns i min säng;
*älsklingen
*katter
*jag själv
*manglade lakan
*en oläst bok


Saker som finns i min säng;
*IKEA-katalogen
*stryktvätt
* skolböcker
*en ask skolkritor
* en termos

Saker man kan göra istället för att gå på lektioner;

*titta på gamla avsnitt av Desperate Housewifes
*äta glass
*städa under sängen
*sortera kläderna i garderoben efter färg
*läsa gamla brev
*dricka te
*äta lite mer glass
*distrahera människor som jobbar via MSN
*fundera ut vad man skulle köpa om man vann över 90 miljoner