Stilla

Det hænder inte så mycket. Varken hær eller dær. Skønt. Vi har læst Ole Brumm tusen gånger och lekt massa doktor. Tyværr visade det sig att jag var allergisk mot sjokolade:( MEN- jeg FÅR LOV til å spise det på onsdager. Yeh! Så mycket før den allergin;) Ungarna ær underbara. Ibland saknar jag dem nær jag ær hemma. De har liksom blivit som småsyskon.

Tyværr rinner dereas næsor något helr førfærligt...och jag har oni kroppen och børjar tro att jag fått nån læskig barnførkylning. Barnbaciller ær lømska- på barn ger de bara tætt næsa och massa snørr, men vuxna blir dødsførkylda. Orkar nog liksom inte riktigt med en førkylning just nu. Eller, ska sanningen fram så kænner jag att jag inte har tid. Skolstressen børjar æta på mig nu igen. Næsta termin kan jag inte ta det så lugn som jag har gjort denna. Æven om jag væl egentligen skulle behøva. Så på tisdag måste jag sætta igång...tre prov i januari, och det har ju visat sig inte vara særskilt hållbart att skjuta upp læsningen till sista stund. Varken så bra før mina nerver eller resultaten. Dessutom ger det sømnproblem i flera veckor efteråt...och massa andra bekymmer och återfall i dumma tankar och beteenden. Jag lovar ju så ofta att jag ska vara lite snællare mot mig sjælv, men jag tror att jag måste børja hålla løftet snart. Annars tar jag slut. Så, nu var det sagt. Och skrivet. Och fullt møjligt att vænda mot mig nær jag minst anar det och mest behøver det.

Ska ta en liten tur till posten tror jag...och gøra mig av med lite dåligt samvete. Det sliter næmligen det också.

Pepperkakehus

med seigmenner og non-stop. Det har jag precis ætit lite før mycket av. Ajaj min stackars mage. Fast det ær ju sjælvførvållat. Men nonstop ær ju så gott. Och av någon mærklig anledning så ær dammigt pepparkakshus det också.

Vi har åkt skridskor idag. Eller skøyter som de envisas med att sæga hær. Ibland ær norska ett mærkligt språk. Men ett vackert sådant.

Jag har det bra hær som vanligt, men ångrar ændå lite att jag åkte. Jag hade nog egentligen behøvt vara hemma och vila mig. Ær sliten. Och julafton var inte alls særskilt trevlig, men jag var bara trøtt och sur och jævlig. Familjen var snæll och jag var dum. Den gamla vanliga visan. Som jag nu ligger vaken om nætterna och tænker på. *suckar djupt*

Ska snart lægga mig nu. Och fundera vidare øver mitt elaka jag. Som egentligen ær ganska snællt, men som blir øverelakt nær jag ær trøtt. Så jag har børjat undra nær Hans och Greta tænker skjutsa in mig i ugnen...

It's getting better,

it's getting better all the time!

Inte på något sätt så att jag vill klaga och säga att jag har det FÖR bra. Nejdå. Men saker går oförskämt bra nu. Bitar faller på plats och jag är lycklig.

Lycklig men trött. Det har inte blivit så mycket sovande nu sista tiden. Många nätter som E och jag legat och pratat. Det tar aldrig slut, det vi har att säga varandra. Jag trodde att det vi hade var bra, fint och starkt. Och det var det. Men tänk att det kunde bli ännu bättre!
Vi har haft det så bra i Madrid. Sådan lyx att kunna åka bort. Att få dela en ny stad med någon man älskar. Det är något speciellt med E. Man kan göra mycket för kärleks skull. Som att gå på fotboll. Och upptäcka att det faktiskt är riktigt roligt!!!

Det hade jag aldrig trott...att jag skulle gå på match. E å andra sidan hade heller inte trott att han skulle tycka det var mysigt att ha små katter i sängen.

Det händer så många små saker hela tiden, något bloggande har jag inte riktigt tid med. Imorgon ska vi göra julkorv(!) med barnen. Saker går framåt.Det blir bättre hela tiden.Och nu i lagom takt.

Det som göms i snö...

kommer upp i tö...

Och det är därför jag inte städar. Jag är helt enkelt rädd för vad som gömmer sig i röran.Vilka tankar som finns där. Men det är nog dags att ta itu med det nu. Det har gått ett helt år. Och bara för att förra julen blev en pissig sådan, så behöver det inte betyda att denna kommer att bli det. Men, ska sanningen fram, så är jag arg. Jag insåg det nyss, att jag är fortfarande arg på T. Inte för att det tog slut, utan för att han sabbade min jul.(ja, och så var jag rätt sur på mig själv förra året för att det inte gick, för att jag hade bestämt mig för att det skulle funka. Men nu är jag väldigt glad. För jag har det så mycket bättre nu.) Men det är ju inte så att han på nåt sätt blir straffad av att jag inte städar och gör det trivsamt här, sätter upp ljusstaken och hänger upp apelsiner. Det är ju bara jag själv som blir det. Dessutom, så är det löjligt. Det är riktigt löjligt att hålla på så här. Jag är löjlig.

Och så saknar jag mina katter. Saknar någon att göra fint för. Att gömma julpynt för. åh, jag har alldeles för lite att göra. Jag tänker för mycket. Jag skulle ju sluta med det. Nyårslöfte? Ja, absolut. Mitt löfte till mig själv ska bli att sluta tänka. Årets julklapp kanske blir en lobotomi?

say when

Ibland måste man veta när det är dags att stoppa. Men oh nej. I always want more. Och bara för att jag inte kunde nöja mig med en oerhört fin frisyr, den finaste och glansigaste och mest klädsamma jag någonsin haft.Utan var tvungen att förändra, förbättra, så har jag nu det krulligaste barret som t.o.m en kungspudel skulle vara avundsjuk på.

Jag klippte och permanentade mig förra veckan. Jag kan aldrig komma ifrån idén att mitt liv skulle vara bättre om jag hade lockigt hår. Och varje gång jag gör det, så ser håret förjävligt ut i ett par veckor...sedan slaknar lockarna lite och blir som jag vill ha dem. Den här gången hade alla lockarna försvunnit redan på lördagsmorgonen. Trist. Men vad jag inte insåg, förrän nu när det är försent, så var håret egentligen väldigt fint. Efter den misslyckade permanenten så hade håret i alla fall väldig volym, och såg fint och välskött ut. Hade jag bara nöjt mig med vad jag hade...så hade jag varit lika snygg idag som jag var igår. Men nej... jag fick frisören att göra om det idag. Och när jag vaknar imorgon hoppas jag nästan att det här papperstorra skatboet av pudelpäls har trillat av.Jag kan aldrig vara nöjd. Inte med någonting. Och nu pratar vi viktigare saker än hår. Jag vill alltid att allting ska vara perfekt, och i min strävan efter perfektionism, så brukar jag förstöra det som nog egentligen var ganska perfekt.

Jag trodde aldrig att ett misslyckat frisörbesök skulle ge mig en tankeställare. Men jodå...
Egentligen skulle jag inte behöva få mig en massa tankeställare hela tiden, om jag bara tog det lugnt nån gång. Stressade lite mindre och tänkte efter. Inte rusade iväg.

Så hela den här frisyrepisoden...får mig bara att känna mig så väldigt tacksam. Och jag ska skriva en post-it till mig själv om att inte kasta bort lyckan när jag faktiskt har den i handen. Att det inte handlar om vad eller hur andra har det. Att det som är viktigt är vad jag mår bra av. Även om det råkar vara lågstatus att vara/ha en ung fru(läs:flickvän)

lördagslycka

är att hitta dukar i fint skick.

Idag när jag skrivit prov så tog jag mig en trösttur bort till loppisen här.
Jag fyndade vita dukar. Sådana som man dukar fint med. Som går i arv och vårdas varsamt och rullas ihop i linneskåpet med silkepapper emellan. Som får en speciell lyster när de ärmanglade styva.

Nio sådana fick jag köpa för 65 spänn.Tillsammans.Nu sitter jag och drömmer om vad jag ska göra med dem. Men det är knappt jag vågar klippa i dem, för tänk om jag ångrar mig... Men jag har ju flera stycken och de flesta är stora, så nog ska jag både kunna roa mig vid symaskinen med dem,( kanske ett påslakansett?Vitt mjutvättat linne som är glatt mot huden och luktar sommar) och ha några att duka fint med...och några som jag bara kan ha att titta på. Jag har gått ner i tvättkällaren flera gånger nu för att se om de inte är färdiga snart, så att jag kan få torka dem, stryka dem och bara ta på dem.

Textilier är balsam för själen.

Långsamt

långsamt, långsamt,åh,så långsamt... Men jag har kommit en liten bit på väg. Hade prov imorse i Företagsekonomi. Det är ingen som tror mig, men det gick inte så bra. Allt jag lärt mig var som bårtblåst, men framförallt var det nog egentligen den stora osäkerheten jag drabbades av. Men, som sagt, en bit på väg är jag.Jag är stolt över mig själv. Särskilt stolt är jag över att jag klarade av att inte stressa upp mig när jag insåg att det inte skulle gå så bra. Jag gjorde mitt bästa.

Och den som gör sitt bästa är alltid en vinnare. Det sa i alla fall Grandpa i Little Miss Sunshine som jag såg inatt när jag inte kunde sova. Det var faktiskt en ganska bra film, men dock inte värd en biobiljett, även om det nästan var obetalbart när den sjuåriga dottern började strippa(!) i skönhetstävlingen som hon deltog i.