say when

Ibland måste man veta när det är dags att stoppa. Men oh nej. I always want more. Och bara för att jag inte kunde nöja mig med en oerhört fin frisyr, den finaste och glansigaste och mest klädsamma jag någonsin haft.Utan var tvungen att förändra, förbättra, så har jag nu det krulligaste barret som t.o.m en kungspudel skulle vara avundsjuk på.

Jag klippte och permanentade mig förra veckan. Jag kan aldrig komma ifrån idén att mitt liv skulle vara bättre om jag hade lockigt hår. Och varje gång jag gör det, så ser håret förjävligt ut i ett par veckor...sedan slaknar lockarna lite och blir som jag vill ha dem. Den här gången hade alla lockarna försvunnit redan på lördagsmorgonen. Trist. Men vad jag inte insåg, förrän nu när det är försent, så var håret egentligen väldigt fint. Efter den misslyckade permanenten så hade håret i alla fall väldig volym, och såg fint och välskött ut. Hade jag bara nöjt mig med vad jag hade...så hade jag varit lika snygg idag som jag var igår. Men nej... jag fick frisören att göra om det idag. Och när jag vaknar imorgon hoppas jag nästan att det här papperstorra skatboet av pudelpäls har trillat av.Jag kan aldrig vara nöjd. Inte med någonting. Och nu pratar vi viktigare saker än hår. Jag vill alltid att allting ska vara perfekt, och i min strävan efter perfektionism, så brukar jag förstöra det som nog egentligen var ganska perfekt.

Jag trodde aldrig att ett misslyckat frisörbesök skulle ge mig en tankeställare. Men jodå...
Egentligen skulle jag inte behöva få mig en massa tankeställare hela tiden, om jag bara tog det lugnt nån gång. Stressade lite mindre och tänkte efter. Inte rusade iväg.

Så hela den här frisyrepisoden...får mig bara att känna mig så väldigt tacksam. Och jag ska skriva en post-it till mig själv om att inte kasta bort lyckan när jag faktiskt har den i handen. Att det inte handlar om vad eller hur andra har det. Att det som är viktigt är vad jag mår bra av. Även om det råkar vara lågstatus att vara/ha en ung fru(läs:flickvän)