En timme å en kvart

Sen så kommer T och hämtar tjejerna. Så tomt det kommer att bli här. Alldeles för tomt. Och tyst. Ingen som busar, varken på nätterna eller dagarna. Och inga små kalla nosar i halsgropen eller spinn i örat. Ensamt är vad det kommer att bli.
Men å andra sidan så är det heller ingen som kommer att gnaga på mina sladdar, äta på blommorna eller dra ut kläderna ur garderoben för att göra små sovkrypin. Jag kommer att få en chans att dammsuga upp allt katthår som gömmer sig, och kan ha svarta byxor på mig utan att behöva ta på mig dem i hallen, precis innan jag går.

Men, åh...det finns inget i världen som kan kompensera för pälsklingarna. Mina bästa sängkamrater och mest underhållande lekkompisar, mina klokaste och snällaste vänner. Ett hem utan en katt är inget hem, det är bara en plats man sover på.

Ska försöka kurera min envisa förkylning nu med varm c-vitamindryck. Det hjälper inte ett dugg. Men ger en skön känsla.

Och så ska jag försöka lista ut var tjejerna gjort av sina halsband. För den här gången är jag säker på att det är de som förlagt dem, och inte jag. De börjar överlista mig. Att gömma saker under sängen är inte lika hett längre, för där hittar jag ju dem. Nya grejjen här är att samla mina örhängen och bära iväg med dem till matskålarna. Jag har aldrig sett dem göra det, men imorse så låg där tre örhängen igen. Försöker flickorna berätta något? Vill de ha hål i öronen, eller försöker de bara pynta upp sin tråkiga matplats lite o menar att de vill ha nya, finare skålar? Eller är det kanske bara så som Sonya Fitzpatrick skriver i sin bok Cat Talk att de samlar det som de tycker är fint eller roligt omkring sig, på ett ställe som de är på ofta?! (alltså matplatsen)