Är det inte så man säger- små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer? Och det kan nog sägas gälla för katter också. Nu är flickorna stora. Två år. Ute och slåss och har sig. KLart de ska få göra det, de måste ju få lov att muta in och upprätthålla revir! Men måste de slåss så jävligt att de kommer hem med konstiga svansar? Inatt fick vi åka till djursjukhuset med Frk Klant (a.k.a Purris). Hon hade så ont att hon vrålade när jag rörde hennes svans. Jag trodde att den kanske var bruten... Men nejdå, hon hade bara världens bitsår. Läskigt. Min lilla prinsessa...
De här katterna ger mig gråa hår i förtid. Först sitta på djursjukhuset mitt i natten och vänta, sedan komma hem 01.00 och upptäcka att hennes syster fortfarande inte kommit hem.
Så matte har haft en sömnlös natt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Stackars liten!!! (Nu tänkte jag på Purris i första hand, men det är ju lite synd om dig också som fick ta hand om alltihop :))
Ida varför är du inte vaken och inloggad när jag behöver dig? Det är en sådan natt. M har lämnat mig och hela världen är ond och kall. Jag hade behövt lite kloka ord. Eller rätt många faktiskt. Suck!
Skicka en kommentar