Till slutstationen

Jag har grubblat en del de senaste veckorna på det här med tillhörighet. Att känna att man hör hemma nånstans. Hur viktigt det är. 25-års festen för ett par helger sedan var ett slags closure. Städa ut det gamla för att göra plats för det nya. Att inte bära för länge på saker som man inte behöver, som tynger och äter energi.

Oroat mig har jag som vanligt gjort. Men förändring behöver ju inte vara negativt. Med facit i hand kan jag ju se att alla förändringar, allt jag varit med om de senaste åren i slutänden lett till positiva saker. När allt varit som värst och jag mått som sämst har jag inte kunnat se eller ens hoppas på att något skulle komma ur eländet.

Men nu...att jag "städat" bland mina bekantskaper, och bara bevarat de som är riktigt värdefulla, har gett mig massor av plats för nya. Även om utbildningen jag går inte är värd pengarna, så är allt det andra, alla nya människor den fört med sig ovärderligt.

Jag hoppas att några av dem kommer att följa med ända till slutstationen, på den här vingliga bussfärden som är mitt liv.