Att våga passera GÅ

Just nu går det bra för mig. Ändå jag har mest frågor och inga svar. Säkerheten som borde finnas där...den sitter långt inne. Frasen som poppar upp är - "Ha is i magen..." Men jag är en otålig, orolig själ, som inte gillar oannonserade förändrigar och saker som jag inte kan styra över. Jag vill ha svaren innan jag ens hunnit ställa frågorna. Jag ville fått veta igår vad som ska hända imorgon. Jag gillar inte stora, otäcka överraskningar. Jag vill ha förutsägbarhet.

Eller,jag tar tillbaka...jag uppskattar visst överraskningar, men just nu...när det känns som att jag är ute och vandrar i en märklig skog, fylld med sankmark och gamla murkna rötter att snava över, och det enda jag har med mig är en halv karta, som tar slut där jag står( de enda vägar som finns utritade är de som går tillbaka), och en kompass som jag inte förstår mig på...då vill jag inte ha några överraskningar. Då vill jag bara veta att jag inte kommer att sjunka ner i kvicksand, och att jag hittar vägen ut.

Jag är vid det där vägskälet nu. Hur ska jag som inte ens kan välja mellan två eller tre kulor, eller kanske ingen glass alls, kunna fatta så stora beslut?
Det gäller ju faktiskt viktiga, stora saker. Då kan man inte låta slumpen avgöra. Krona eller klave? Om det kommer en vit bil efter den röda, så...

Jag tror en av meningarna med mitt liv är att jag ska lära mig att fatta beslut. Att välja.
Att göra aktiva val. Och jag tror att det är dags. Precis här och nu. Jag har alla chanser och möjligheter, men struntar jag i att välja (vilket i sig är ett val) så kommer inte resten av den där kartan att bli synlig, då kommer mina enda möjligheter att vara att gå tillbaka.

Det är dags nu. Lägga fram mitt slippa-ur-fängelse-kort som jag faktiskt har, men som jag inte använt av rädsla för att hamna på hotellen på Norrmalmstorg. Det är dags att GÅ.