Det tog bara sju år, men äntligen förstår jag vad min gympalärare på gymnasiet menade med att det är lika bra att fortsätta springa även om det är jobbigt, för sen du väl stannat och sen ska springa igen, så blir det lika jobbigt igen efter samma tid. Att jag inte fattat det förut...Hm...
Men i alla fall, jag var ute och sprang. Och det var jättekul. Visserligen ganska jobbigt, men inte så jobbigt som det varit att gå istället, för tillslut sprang fötterna av sig själv och jag behövde bara komma ihåg att andas.
En fördel med att springa framför att gå (förutom att det går snabbare) är att det är stört omöjligt att tänka. Det passar mig.
Annars har jag funderat en hel del. Dels över vitsen med min skola, dels över vitsen med att ha kjol på sig när man motionerar. Slutsatsen blev att båda är helt värdelösa och inte fyller nån funktion. Men det kan ju hända att även jag nån gång i framtiden (om jag flyttar lite närmre havet) börjar träna i kjol.
En annan väldigt viktig insikt jag kommit till är att det inte lönar sig alls att skjuta upp saker eller att inte göra dem färdiga. Nu när jag förstått det kan jag lugnt skjuta på lite olika småsaker ett tag till. Jag är ju trots allt medveten om att jag kommer att behöva göra det nångång;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar