Egentligen

borde man inte ha djur i stan. Särskilt inte två tanklösa, nyfikna katter. I går kväll kom inte busarna in efter kvällsturen, och inte när jag skulle lägga mig heller. Ingen större anledning till oro, men de brukar inte vara ute så länge åt gången. Och ingen som kom och jamade utanför fönstret i natt heller.
I morse (eller, ja i förmiddags då) när jag gick upp var det fortfarande inga väntande katter på bordet på uteplatsen.
Jag gick runt de närmsta husen och gårdarna och ropade och när jag hade gått runt och närmade mig parkeringshuset kom det ljudliga jam som svar på mina alltmer desperata visslingar och rop. Jag höll på att få panik när jag inte kunde se katterna utan bara höra dem... Men ju mer jag kallade desto högre jamade de och jamen ledde såklart fram till parkeringshuset. Och där satt de båda två på andra våningen och såg vilsna och rädda ut. Stackars mina misar som förmodligen suttit där ganska länge. Som tur är så har mina snälla grannar sin bil därinne så jag fick låna deras nycklar.

Efter mat och tvättning i badkaret av väldigt smutsiga tassar sover de gott.

Och jag börjar fundera över om det verkligen är så bra att ha dem här. De är alldeles för nyfikna och kan ju bli instängda varsomhelst. I parkeringshuset kunde jag ju höra dem då det är "öppet", dvs, nät mellan planen...men tänk om de blir inlåsta i någons förråd?

De blir ju så olyckliga om de bara får vara inne... och jag blir alldeles olycklig när jag inte har mina pälsklingar hos mig. Men kanske är det nog bäst att de får bo hos Ts föräldrar på landet ändå. Fast där å andra sidan är det mycket mer trafik än vad det är här...och Snuff har blivit instängd i deras grannes uthus flera gånger.

Svårt, det där, att se till att de har det så bra som möjligt!