Jag och min marsian

Det finns få saker som kan få mig på så dåligt humör som när E har städat. Det är orättvist, för han har ju faktiskt städat. Men då tycker jag att han borde göra det ordentligt. Vilket han tycker att han gör, och säkert gör på sitt sätt. För problemet är att han helt enkelt inte ser smutsen på samma sätt som jag gör. Och det finns det faktiskt forskning som visar. Efter att ha avslutat "Män är från Mars och kvinnor från Venus", John Gray, har jag nu gett mig på den lite mer seriösa (åtminstone finns det en hel del vetenskapliga förklaringar ) boken "Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer" av Marianne J. Legato. De tar upp det här hur vi ser och uppfattar saker på olika sätt. Och förklarar varför.
Mycket intressant läsning faktiskt. I båda böckerna. Egentligen är det helt otroligt att män och kvinnor överhuvudtaget kan samexistera.

(E önskar att jag ska ta med den viktiga upplysningen att HV leder med 2-1 över Timrå, så då gör jag det, allt för att glädja min älskade.)

Att läsa de här böckerna har gett en och annan aha-upplevelse, men också några goda skratt och huvudskakningar över vilka klichéer vi är, E och jag. Standarduppsättningen av Man och Kvinna.

Hur dålig jag än kan tycka att han är på att städa och tvätta, så är han alldeles underbar, min marsian. Omtänksam och ömsint och dessutom måste jag lite avundsjukt medge, mycket bättre på att vända andra kinden till. Att få bli accepterad, sedd,älskad och uppskattad för den jag är, med min perfektionism och dåliga morgonhumör, är en stor gåva.

Sa jag att han är sjukt rolig också?