9-5

Kanske har jag blivit vuxen. Kanske är jag patetisk. Kanske har jag blivit arbetsnarkoman. Kanske har jag lite svårt att numera koppla av i mitt eget sällskap. Och kanske är jag en aning stressad på insidan.

Är man uppväxt med en mamma och styvpappa som jobbar jämt och samt, vid alla mökliga och omöjliga tider och tillfällen, då känns det inte så främmande att åka ut till jobbet och sätta sig en lördag. Om ens vänner är borta på annat håll, ens älskling i stan och kollar fotboll (jag såg Sverige-Grekland, det känns som att en match räcker bra för mig), det finns mycket att göra på jobbet och inget att göra hemma...då är jobbet bra.

Jag gillar mitt jobb. Och jag gillar att ha något att göra. Nu när det är paus från skolan behöver jag något annat att fylla tiden med.

Kanske, kanske vore det egentligen bra om jag andades lite...tog det lugnt och kontemplerade. Bara befann mig i stunden och känslorna.

Men inte just nu. Jag vågar inte riktigt luta mig tillbaka mot stillheten, jag är inte riktigt trygg där ännu. Alldeles för lätt kommer det tankar som inte är välkomna.
Bättre då att vara upptagen. Att jobba.