Skräplitteratur

idag när jag var hos doktorn stal jag med mig maj-numret av Amelia (ja,jag vet, man ska inte stjäla, och hur skulle det se ut om alla tog väntrummets tidningar osv.), en tidning jag inte läst på många år men som jag ofta läste på gymnasiet. Eftersom jag inte fann någon som helst läsvärt i tidningen var det ju synd att jag tog den, hade den legat kvar hade ju nån annan som kanske uppskattat den mer fått chansen att läsa den. Men helt ärligt är jag glad att jag slapp betala för den...för allvarligt talat känns det inte värt 36 spänn för något jag kunde skrivit ihop lika bra själv. Ok, det hade nog varit svårt för mig att träffa Nicola Perelli för en intervju...och reportageresan till Etiopien hade jag helt enkelt inte haft råd att göra... Men det andra... 53 klänningsfynd eller "recept" på en sjudagars detox hade jag också kunnat fixa. Kanske borde jag insett att en tidning jag gillade som 16-åring inte skulle kännas lika lockande nu?
Ett magasin som amelia kanske inte är forumet för de stora tankarna, men av en tidning som vill vara "en kvinnoröst, en kvinnolust och en kvinnotröst" hade jag faktiskt förväntat mig lite mer.

Så varför är jag så arg då? Det är bara ett magasin som jag inte behöver bry mig om, jag inte behöver köpa(stjäla) fler gånger. Jo, helt enkelt för att det känns som att det mesta ur medieflödet är skräp, oväsentligheter utkastade med en löpande-band princip. Var har kvaliteten, eftertanken tagit vägen?
Jag kan tex. inte minnas senaste gången jag läste en ny bok som verkligen fångade mig, som inte kändes som en upprepning/mix av de senaste tio böckerna jag läst dessförinnan. Det skulle väl vara Flyga Drake då, där kände jag att ok, den här hade jag inte kunnat skriva bättre själv.