The power of love

Vi var i kyrkan igår, E och jag. Helt fantastiskt. Konsert med Eldkvarn och mässa om kärlek.

En trevlig, lättförståelig predikan som verkligen berörde och som handlade om det som binder oss samman; kärlek. Om att kärleken är öm, osjälvisk, helande, vänlig, värdefull och för alla; för män som älskar kvinnor, för kvinnor som älskar män, för män som älskar män och för kvinor som älskar kvinnor. Så sa han, prästen. Och jag tror att han har rätt.

Och det är något magiskt med kyrkor.

Enda nackdelen var att vi inte såg något, på grund av alla *censur* barnfamiljer som trots att de hade de bästa platserna inte använde dem utan mest sysslade med att jaga barn. Kalla mig konservativ gnällkärring men i kyrkan håller man käft och springer inte omkring och gapar och skriker och busar och äter godis och clemenin. Kyrkan är inte nån slags gillestuga. Men kanske är det jag som är omodern? När kyrkan låter vilka små glin som helst ta nattvarden utan att de vet vad det är de är delaktiga i, så är det kanske bara "naturligt" att föräldrarna tar det som ett tecken på att barnen får bete sig som de vill? Undrar om inte den fria uppfostran är tillbaka?